Måndagkväll i Sanur
Filmklipp från dyket, inkl manta :-)
http://www.youtube.com/watch?v=0SpqAN6iDU4
Skriver mer när jag är ensam märker jag :-)
Så blir det tyst har jag helt enkelt för kul eller har hamnat i IT-skugga.
En tjej med slöja (ont om dem här annars) tar på en MC hjälm. Och det är ju klart att hon gör och ska. Fast jag kan ju inte hjälpa att jag börjar fundera på att, då behövs ju inte slöjan?
Nisch för de som vill skyla sig: MC bud, racerförare, svetsare, yrkesdykning… men det var nog kontrasten som var ovan, MC hjälmar fanns nog inte när idén om slöja gick igång.
<!--
Åh, jippie… ceremoni utanför, det låter som ett gäng glada, hyperaktiva 4 åringar går lös på tomfat med basebollträn.
-->
Men precis som imunsystemet i kroppen på nåt fiffigt vis kan hantera nya substanser vi skapat, som inte funnits i 1 miljon år.. så anpassar sig cellförsvaret till… jag får inte ihop kopplingen riktigt fast den kändes rätt i början.
Men gammalt möter nytt, assimilering, nya kreationer!!
Och studenttjejen jag såg en gång, som satt studentmössan på slöjan, så häftigt! En värdig symbolbild för hur det ska vara.
Kvällen nalkas. Här skymmer det inte, det är som att vrida om en knapp. Eller en snabb dimmer. Nu var frågan om i morrn. Frågan kokade under ätandet av samma Nasi Gorängrätt som i går, ner till
1) Nusa Penida/Lembongan
2) MC upp på ön, Ubud, Lopina...
3) Sticka och rida
4) Åka till Gili
Ni fattar vad jobbigt jag har det!
Jag har redan sagt att jag checkar ut (Oh! Ett beslut!), och får lämna min dykväska här ett tag. Packning "C" rygga bara. Packning "A" är allt i handbaget för flygning, "B" är ut och dyka. Mina grejjer kommer inte att vara torra, saker torkar liksom inte här. Kanske får dom hänga på dykgalgen ett par dagar...
Men vart ska jag då?
Jag vill nog rackarns gärna se mer av Bali. Lutar åt MC. 50:- om dan i några dar motsvarar ju ändå bussresan runt ön. Får se när jag vaknar hur det känns.
På väg in stod jag i dörren till serveringen en stund, men var för trött och överstimulerad för att pumpa upp energin för att mingla. Det är inte det jag är sugen på just nu bara. Nä, nyduschad under fläkten och läsa Lonely Planet :-)
PS.
Oj, jag gick visst ut för att hitta den där Karaokebaren. Får namnet på haket i dybaren. "Fantasy karaoke". Det där med namn är kinkigt, för de säger inte som det heter eller stavas och förstår då inte heller. Ban Ta Si, säger killen i baren, men stavar rätt.
Taxi! Han erbjuder resa för 50.000
Bränd av BKK ber jag honom sätta på taxametern. Och för att jag läst det i LP. :-)
Han kör faktiskt till ett ställe med en stor skylt där det står Karaoke! Mätarn på 13.000, he he.
Han väntar medans jag kollar om det är nåt, hygglo. Han har min 100.000-sedel, och jag har taxinumret. Undrar efteråt vad jag skulle gjort med det…
Tittar in, öde! Inte en själ, utom en liten farbror borta vid baren.
"No Karaoke?" frågar jag, och han säger ivrigt "Yes Karaoke!"
Where?
Karaoke!
No guests! Other room?
Karaoke!
Jag går, suckande ut genom dörren.
Taxichaffisen verkar ok och är trevlig, vi tar rundan förbi strandbarerna och kollar, känns ok. Jag måste bara avböja hans förslag om fester i Kuta, en timme bort, samt hans lokalkännedom om flickor. Det säger mer om turister än om honom antar jag.
Allt ser lika ut, låga byggnader, barer o restauranger, få turister. Tillbaka till mitt hotell. Mätaren på 32.000, jag säger 40! Och han börjar räkna fram pengar… krångligt och jag säger till slut "Här har du 50 och 10, thats 60! Och han..
"No" Och ger mig bara 50 och tycker att jag kan betala det för att han körde mig… men …men.. "You don't do that, thats bad!" Säger jag. Tjafs tjafs han ger mig 10 till och jag tar den inte utan går ut, smäller igen dörren med ett sista "thats bad!"
Han vann väl för han fick 50 istället för 40. Fast för hela rundturen och inte bara för enkelresa, så jag vann. Men jag blev sur och han skiter i det, så han vann. Va fan e 10 spänn? Han förlorar ändå. Jag har inte normal svensk lön längre, jag går på lokala villkor...
Ingen vinner eller förlorar utom jag som förlorar min bestämda överrygelse och vilja att gilla folk, om och om igen. Jag vill ha tillit till folk!
En bokningskille (från Flores btw) på gatan, undrade varför jag letade billiga rum och resor, när jag kunde bo på hotell och åka fint.
"Du är äldre än jag, när jag är i din ålder vill jag resa bekvämt, för nu jobbar jag hårt."
Mmm, good point.
Jag: "Jag har jobbat länge, och jag har rest bekvämt, men bara två veckor i taget och sen hem igen. Jobba äta sova…
Jag vill inte jobba så, och då har jag lämnat det och har ingen lön!"
"But your country is rich, not like mine. You have everything!"
"Ja, vi har det bra, och kommer jag hem kan jag leva bra igen. Men då måste jag ju bo där, och jobba äta sova… Nu gör jag ju inte det utan min nästa lön är $850 och kommer i december."
Sen kom det folk, men killen verkade intressant och jag hade gärna fortsatt prata med honom, om skillnader i våra utgångspunkter och möjligheter, som ger olika perpektiv. Maslow igen. Jag har alltid svensk exisensminimum, vad som än händer, och har det då bättre än de flesta indonesier, det är ju sant.
Det är mysigare att dansa på lina med skyddsnät.
Var i hierarkin ligger mitt behov av karaoke?
http://www.youtube.com/watch?v=0SpqAN6iDU4
Skriver mer när jag är ensam märker jag :-)
Så blir det tyst har jag helt enkelt för kul eller har hamnat i IT-skugga.
En tjej med slöja (ont om dem här annars) tar på en MC hjälm. Och det är ju klart att hon gör och ska. Fast jag kan ju inte hjälpa att jag börjar fundera på att, då behövs ju inte slöjan?
Nisch för de som vill skyla sig: MC bud, racerförare, svetsare, yrkesdykning… men det var nog kontrasten som var ovan, MC hjälmar fanns nog inte när idén om slöja gick igång.
<!--
Åh, jippie… ceremoni utanför, det låter som ett gäng glada, hyperaktiva 4 åringar går lös på tomfat med basebollträn.
-->
Men precis som imunsystemet i kroppen på nåt fiffigt vis kan hantera nya substanser vi skapat, som inte funnits i 1 miljon år.. så anpassar sig cellförsvaret till… jag får inte ihop kopplingen riktigt fast den kändes rätt i början.
Men gammalt möter nytt, assimilering, nya kreationer!!
Och studenttjejen jag såg en gång, som satt studentmössan på slöjan, så häftigt! En värdig symbolbild för hur det ska vara.
Kvällen nalkas. Här skymmer det inte, det är som att vrida om en knapp. Eller en snabb dimmer. Nu var frågan om i morrn. Frågan kokade under ätandet av samma Nasi Gorängrätt som i går, ner till
1) Nusa Penida/Lembongan
2) MC upp på ön, Ubud, Lopina...
3) Sticka och rida
4) Åka till Gili
Ni fattar vad jobbigt jag har det!
Jag har redan sagt att jag checkar ut (Oh! Ett beslut!), och får lämna min dykväska här ett tag. Packning "C" rygga bara. Packning "A" är allt i handbaget för flygning, "B" är ut och dyka. Mina grejjer kommer inte att vara torra, saker torkar liksom inte här. Kanske får dom hänga på dykgalgen ett par dagar...
Men vart ska jag då?
Jag vill nog rackarns gärna se mer av Bali. Lutar åt MC. 50:- om dan i några dar motsvarar ju ändå bussresan runt ön. Får se när jag vaknar hur det känns.
På väg in stod jag i dörren till serveringen en stund, men var för trött och överstimulerad för att pumpa upp energin för att mingla. Det är inte det jag är sugen på just nu bara. Nä, nyduschad under fläkten och läsa Lonely Planet :-)
PS.
Oj, jag gick visst ut för att hitta den där Karaokebaren. Får namnet på haket i dybaren. "Fantasy karaoke". Det där med namn är kinkigt, för de säger inte som det heter eller stavas och förstår då inte heller. Ban Ta Si, säger killen i baren, men stavar rätt.
Taxi! Han erbjuder resa för 50.000
Bränd av BKK ber jag honom sätta på taxametern. Och för att jag läst det i LP. :-)
Han kör faktiskt till ett ställe med en stor skylt där det står Karaoke! Mätarn på 13.000, he he.
Han väntar medans jag kollar om det är nåt, hygglo. Han har min 100.000-sedel, och jag har taxinumret. Undrar efteråt vad jag skulle gjort med det…
Tittar in, öde! Inte en själ, utom en liten farbror borta vid baren.
"No Karaoke?" frågar jag, och han säger ivrigt "Yes Karaoke!"
Where?
Karaoke!
No guests! Other room?
Karaoke!
Jag går, suckande ut genom dörren.
Taxichaffisen verkar ok och är trevlig, vi tar rundan förbi strandbarerna och kollar, känns ok. Jag måste bara avböja hans förslag om fester i Kuta, en timme bort, samt hans lokalkännedom om flickor. Det säger mer om turister än om honom antar jag.
Allt ser lika ut, låga byggnader, barer o restauranger, få turister. Tillbaka till mitt hotell. Mätaren på 32.000, jag säger 40! Och han börjar räkna fram pengar… krångligt och jag säger till slut "Här har du 50 och 10, thats 60! Och han..
"No" Och ger mig bara 50 och tycker att jag kan betala det för att han körde mig… men …men.. "You don't do that, thats bad!" Säger jag. Tjafs tjafs han ger mig 10 till och jag tar den inte utan går ut, smäller igen dörren med ett sista "thats bad!"
Han vann väl för han fick 50 istället för 40. Fast för hela rundturen och inte bara för enkelresa, så jag vann. Men jag blev sur och han skiter i det, så han vann. Va fan e 10 spänn? Han förlorar ändå. Jag har inte normal svensk lön längre, jag går på lokala villkor...
Ingen vinner eller förlorar utom jag som förlorar min bestämda överrygelse och vilja att gilla folk, om och om igen. Jag vill ha tillit till folk!
En bokningskille (från Flores btw) på gatan, undrade varför jag letade billiga rum och resor, när jag kunde bo på hotell och åka fint.
"Du är äldre än jag, när jag är i din ålder vill jag resa bekvämt, för nu jobbar jag hårt."
Mmm, good point.
Jag: "Jag har jobbat länge, och jag har rest bekvämt, men bara två veckor i taget och sen hem igen. Jobba äta sova…
Jag vill inte jobba så, och då har jag lämnat det och har ingen lön!"
"But your country is rich, not like mine. You have everything!"
"Ja, vi har det bra, och kommer jag hem kan jag leva bra igen. Men då måste jag ju bo där, och jobba äta sova… Nu gör jag ju inte det utan min nästa lön är $850 och kommer i december."
Sen kom det folk, men killen verkade intressant och jag hade gärna fortsatt prata med honom, om skillnader i våra utgångspunkter och möjligheter, som ger olika perpektiv. Maslow igen. Jag har alltid svensk exisensminimum, vad som än händer, och har det då bättre än de flesta indonesier, det är ju sant.
Det är mysigare att dansa på lina med skyddsnät.
Var i hierarkin ligger mitt behov av karaoke?
Kommentarer
Trackback
