Inskolning
Koh Lanta. sakta inskolning i rutinerna.
Lukten, maten, frukost på en servering på en brygga ut över vattnet.
Kvällsöl vid havet som rullar in mot stranden.
Thaimat i alla former, lunch 50 THB (12 kr).
Acklimatisering, hitta till platser. Åka runt.
Det är så skönt att vara här!
Första rummet, på "Bung Nga" luktade avlopp. Så jag fick byta till ett annat och jag flyttade med mig det bästa från det första rummet; lådor, glödlampor, AC-fjärr. Balkong och stort.
Men sen tittade jag på ett annat ställe att bo. Nytt, fräscht, Internet, lite lägre hyra men framför allt känns det bättre så jag flyttar dit i morrn, 23 e
Jag får betala 600 B/natt för de dagar jag var här, trevlig chef, men det hjälps inte när man får ett fräscht badrum på ett annat ställe :-)
Det tar mig 20min att övertyga kvinnan som jobbar där när jag checkar ut att 20-23 är 3 nätter, för hon räknar dagar och får det till 4. Och hon kan ingen, jag menar absolut ingen engelska. Det blev levande charader.
Karaoke! Jag svänger av vägen, närmar mig lokalen, julgransbelysning. "Mister mister! Massage?"
Jag känner mig som ett litet vilset villebråd.
"Karaoke?"
De menar nog inte riktigt karaoke, utan "karaoke", egentligen. Och "massage".
Jag kliver aldrig av moppen utan vänder 15m från borden…
---
På "Sabai dee mansion", rum 202 nu.
Skönt att vara här, gillar rummet. Ska bara klura ut hur jag ska få ACn att inte blåsa rakt på sängen. Flytta AC=svårt. Flytta säng=funkar..
Nu har jag "bara" en dubbelsäng.
Jag börjar misstänka att jag inte förbehållslöst gillar thaimat, alltså det som de själva äter. För jag brukar pröva deras ställen och det händer samma sak som på Bali. De pekar över gatan och menar att jag nog borde gå till en annan restaurang. Men jag insisterar och kör "Same same" som hon innan.
Det blir inälvsmat, konstiga mjuka korvar, kycklingfötter i soppan osv. Maten läggs upp med fingrarna, bitar av kyckling bankas ut på en träplanka som varit med en stund…
Nä, jag får nog böja mig för att jag gillar lyxthaimat på kycklingfiléer, med västerländsk standard och anpassning.
---
Kick off ihop med resebolagspersonalen, en dags snorkelutflykt till "4 Island". Härligt och roligt, lekar och mat på båten. Snorkling har stigit i mitt intresse sen jag började dyka konstigt nog. Att skilja snorkling från fridykning är nog också bra. Snorkla=flyväst är bra så man ligger stadigt på ytan. Fridykning=lite bly är bra så man lätt kommer ner.
Vi går iland på Koh Ngai (http://www.thailandbilder.se/kohngai/) och det är ett litet lugnt paradis!
Emerald cave på Koh Mook är ett måste! 80m genom berget med fladdermöss över huvudet in till en lagun, wow!
En heldag är strömmen avstängd från 8-17, tack o lov lagas mat på gas, och det var en sval dag så det gick ok utan AC. Det är en del svala dagar så här i försäsongen. Rejäla vind och regnoväder drar förbi ibland.
Den dagen var jag med på ett pooldyk för att lära mig logistiken. Lite synd att pumparna till poolen inte var igång, men det är så kul med dykkurser! Jag trivs ju i poolen jag :-)
---
En och annan ny strof på thai, nya mysiga ställen att äta på, veta var man tar en mojito och var man inte gör det. Eller det jättefina ställe som tycker att en irish coffe innehåller kahlua och ska flamberas. God men söt.
Jag har utsett grannhotellets personal till thailärare. Hon tillbringar mest dagarna med att sitta på Internet eller titta på filmer och hon pratar bra engelska och har högskoleutbildning.
Gårdagens läxa var att falanger inte ska hålla på och vaia hela tiden. Det vördnadsfulla sättet att hälsa med hopsatta händer missbrukas av turister menar hon. Det gör man åt munkar och äldre. Att en äldre gör så åt en yngre förkortar livet!
Jag tar en trasa och putsar glasdörrarna på butiken, då kommer en thaikvinna och tar över.. "for woman", säger hon.
Jahaja.
---
Det var ett tillbud på stranden (ett annat dykcenter)
En tjej skulle göra simprov på 800m längs stranden. Den som vaktade henne fick telefon, under tiden sögs hon ut till havs och försvann.
De letade en timme innan hon kom in till stranden långt därifrån, trött, kall, rädd. Fy satan.
Memo till mig själv: Ta med mask, snorkel, fenor och en BCD om jag ska vakta simmare.
Lukten, maten, frukost på en servering på en brygga ut över vattnet.
Kvällsöl vid havet som rullar in mot stranden.
Thaimat i alla former, lunch 50 THB (12 kr).
Acklimatisering, hitta till platser. Åka runt.
Det är så skönt att vara här!
Första rummet, på "Bung Nga" luktade avlopp. Så jag fick byta till ett annat och jag flyttade med mig det bästa från det första rummet; lådor, glödlampor, AC-fjärr. Balkong och stort.
Men sen tittade jag på ett annat ställe att bo. Nytt, fräscht, Internet, lite lägre hyra men framför allt känns det bättre så jag flyttar dit i morrn, 23 e
Jag får betala 600 B/natt för de dagar jag var här, trevlig chef, men det hjälps inte när man får ett fräscht badrum på ett annat ställe :-)
Det tar mig 20min att övertyga kvinnan som jobbar där när jag checkar ut att 20-23 är 3 nätter, för hon räknar dagar och får det till 4. Och hon kan ingen, jag menar absolut ingen engelska. Det blev levande charader.
Karaoke! Jag svänger av vägen, närmar mig lokalen, julgransbelysning. "Mister mister! Massage?"
Jag känner mig som ett litet vilset villebråd.
"Karaoke?"
De menar nog inte riktigt karaoke, utan "karaoke", egentligen. Och "massage".
Jag kliver aldrig av moppen utan vänder 15m från borden…
---
På "Sabai dee mansion", rum 202 nu.
Skönt att vara här, gillar rummet. Ska bara klura ut hur jag ska få ACn att inte blåsa rakt på sängen. Flytta AC=svårt. Flytta säng=funkar..
Nu har jag "bara" en dubbelsäng.
Jag börjar misstänka att jag inte förbehållslöst gillar thaimat, alltså det som de själva äter. För jag brukar pröva deras ställen och det händer samma sak som på Bali. De pekar över gatan och menar att jag nog borde gå till en annan restaurang. Men jag insisterar och kör "Same same" som hon innan.
Det blir inälvsmat, konstiga mjuka korvar, kycklingfötter i soppan osv. Maten läggs upp med fingrarna, bitar av kyckling bankas ut på en träplanka som varit med en stund…
Nä, jag får nog böja mig för att jag gillar lyxthaimat på kycklingfiléer, med västerländsk standard och anpassning.
---
Kick off ihop med resebolagspersonalen, en dags snorkelutflykt till "4 Island". Härligt och roligt, lekar och mat på båten. Snorkling har stigit i mitt intresse sen jag började dyka konstigt nog. Att skilja snorkling från fridykning är nog också bra. Snorkla=flyväst är bra så man ligger stadigt på ytan. Fridykning=lite bly är bra så man lätt kommer ner.
Vi går iland på Koh Ngai (http://www.thailandbilder.se/kohngai/) och det är ett litet lugnt paradis!
Emerald cave på Koh Mook är ett måste! 80m genom berget med fladdermöss över huvudet in till en lagun, wow!
En heldag är strömmen avstängd från 8-17, tack o lov lagas mat på gas, och det var en sval dag så det gick ok utan AC. Det är en del svala dagar så här i försäsongen. Rejäla vind och regnoväder drar förbi ibland.
Den dagen var jag med på ett pooldyk för att lära mig logistiken. Lite synd att pumparna till poolen inte var igång, men det är så kul med dykkurser! Jag trivs ju i poolen jag :-)
---
En och annan ny strof på thai, nya mysiga ställen att äta på, veta var man tar en mojito och var man inte gör det. Eller det jättefina ställe som tycker att en irish coffe innehåller kahlua och ska flamberas. God men söt.
Jag har utsett grannhotellets personal till thailärare. Hon tillbringar mest dagarna med att sitta på Internet eller titta på filmer och hon pratar bra engelska och har högskoleutbildning.
Gårdagens läxa var att falanger inte ska hålla på och vaia hela tiden. Det vördnadsfulla sättet att hälsa med hopsatta händer missbrukas av turister menar hon. Det gör man åt munkar och äldre. Att en äldre gör så åt en yngre förkortar livet!
Jag tar en trasa och putsar glasdörrarna på butiken, då kommer en thaikvinna och tar över.. "for woman", säger hon.
Jahaja.
---
Det var ett tillbud på stranden (ett annat dykcenter)
En tjej skulle göra simprov på 800m längs stranden. Den som vaktade henne fick telefon, under tiden sögs hon ut till havs och försvann.
De letade en timme innan hon kom in till stranden långt därifrån, trött, kall, rädd. Fy satan.
Memo till mig själv: Ta med mask, snorkel, fenor och en BCD om jag ska vakta simmare.
Koh Lanta :-)
Airbus 330 till KL, fint stort plan, kort mellanlandning där jag köper en vodka och en Bailys och sen vidare med en liten B737 till Phuket.
KL är en sån där flygplats där man ser konstruktionen, det är fint! I säkerhetskontrollen ber en kvinna i uniform med slöja mig öppna packningen och vi tittar på lite dykutrustning.
Hon påminner mig igen om den där studentmössan på slöjan, för hon har ju uniformsmössa. Och jag tycker det ser rätt snyggt ut.
Det är få på planet och jag sträcker ut mig över en rad och tittar på den vackra utsikten! "Kaotisk molnhimmel" är nog termen för hur det ser ut. Svår turbulens! Och jag undrar var tyfonen "Migo" är och vart den är på väg.
---
Thailand, Phuket. :-)
Tullen ser nåt i röntgen. Åt sidan. Packa upp. 2 flaskor? Eee... maybe, Yes.. why?
Mannen förklarar mycket vänligt Thailands regler för införsel, som är 1 flaska, men låter mig passera :-)
Jaq går direkt till en reseagent och styr alltihop på en gång.
Transfer till hotell i Kata, hotellet, pick up till båten, båt till Lanta via Phi phi. Totalt 2.000 TBH (ca 500kr) känns ok.
Bakluckan öppnar sig ett par gånger på minibussen och packning ramlar ut. Min ligger tack o lov inte där. Efter resan saknas en väska för nån..
"Outdoor Inn", fyndigt kanske. Varmvatten och AC! Jag går en kvällssväng.
Antingen är det mycket renare nu eller så minns jag fel, eller så är mina normer förskjutna av Bali. Men det ÄR rent och fint!! Inga sophögar. Jag orienterar mig och tittar förbi på Oceanic dykskola där jag gick IDC -01.
Det är speciellt det där med alla flickbarer, alla som ropar och vill ha in en. Speciellt på så sätt att det inte var så i Bangkok, och inte i Saladan på Lanta. Hittar ingen karaoke och går hem och sover.
Skönt att vara i Thailand igen.
Phi Phi
Resan går utan missöden, båten till Lanta kränger hårt, undrar om rodret är glappt. Men det är grova dyningar snett in akter om tvärs och det är ju jobbigt.
På båten är det 10st rumsbokare, som låter mig var ifred när jag sagt att jag ska dit och jobba. De mutar in olika gäster på båten, men två tjejgrupper börjar prata med varandra, och en vill byta hotel. Då blir kundraggaren tokig, svär och skriker åt tjejen!
Pinsamt. Men andra gäster och de övriga "agenterna" säger åt honom. Bad for business.
Saladan… det är renare och större än sist. Den röda lervägen är betong nu. En kort vandring bort till Kon-Tiki, fint dykcenter!
Nu blir det svårt att blogga så detaljerat. Jag ska jobba här, det är mina kollegor som jag möter.
Men jag hyr moppe och ett rum med AC, varmvatten, tre sängar, kyl, nära. Mäklarhavsutsikt. Tyvärr verkar inte internet funka, men de har det i reklamen så det kan ju komma igång under säsongen.
Här bor jag :-)
Känns spännande! Och bra, och vackert.
Sa jag tre sängar?
KL är en sån där flygplats där man ser konstruktionen, det är fint! I säkerhetskontrollen ber en kvinna i uniform med slöja mig öppna packningen och vi tittar på lite dykutrustning.
Hon påminner mig igen om den där studentmössan på slöjan, för hon har ju uniformsmössa. Och jag tycker det ser rätt snyggt ut.
Det är få på planet och jag sträcker ut mig över en rad och tittar på den vackra utsikten! "Kaotisk molnhimmel" är nog termen för hur det ser ut. Svår turbulens! Och jag undrar var tyfonen "Migo" är och vart den är på väg.
---
Thailand, Phuket. :-)
Tullen ser nåt i röntgen. Åt sidan. Packa upp. 2 flaskor? Eee... maybe, Yes.. why?
Mannen förklarar mycket vänligt Thailands regler för införsel, som är 1 flaska, men låter mig passera :-)
Jaq går direkt till en reseagent och styr alltihop på en gång.
Transfer till hotell i Kata, hotellet, pick up till båten, båt till Lanta via Phi phi. Totalt 2.000 TBH (ca 500kr) känns ok.
Bakluckan öppnar sig ett par gånger på minibussen och packning ramlar ut. Min ligger tack o lov inte där. Efter resan saknas en väska för nån..
"Outdoor Inn", fyndigt kanske. Varmvatten och AC! Jag går en kvällssväng.
Antingen är det mycket renare nu eller så minns jag fel, eller så är mina normer förskjutna av Bali. Men det ÄR rent och fint!! Inga sophögar. Jag orienterar mig och tittar förbi på Oceanic dykskola där jag gick IDC -01.
Det är speciellt det där med alla flickbarer, alla som ropar och vill ha in en. Speciellt på så sätt att det inte var så i Bangkok, och inte i Saladan på Lanta. Hittar ingen karaoke och går hem och sover.
Skönt att vara i Thailand igen.
Phi Phi
Resan går utan missöden, båten till Lanta kränger hårt, undrar om rodret är glappt. Men det är grova dyningar snett in akter om tvärs och det är ju jobbigt.
På båten är det 10st rumsbokare, som låter mig var ifred när jag sagt att jag ska dit och jobba. De mutar in olika gäster på båten, men två tjejgrupper börjar prata med varandra, och en vill byta hotel. Då blir kundraggaren tokig, svär och skriker åt tjejen!
Pinsamt. Men andra gäster och de övriga "agenterna" säger åt honom. Bad for business.
Saladan… det är renare och större än sist. Den röda lervägen är betong nu. En kort vandring bort till Kon-Tiki, fint dykcenter!Nu blir det svårt att blogga så detaljerat. Jag ska jobba här, det är mina kollegor som jag möter.
Men jag hyr moppe och ett rum med AC, varmvatten, tre sängar, kyl, nära. Mäklarhavsutsikt. Tyvärr verkar inte internet funka, men de har det i reklamen så det kan ju komma igång under säsongen.
Här bor jag :-)
Känns spännande! Och bra, och vackert.
Sa jag tre sängar?
Bali slut
Jag vaknar ju med solen. Och somnar med solen nästan. Så redan kl 10 har jag klivit upp i Kuta, varit på flygplatsen oh konstaterat att det är söndag och ingen från Malaysian Air är där. Och kört den stora vägen till Sanur, vid båtterminalen till Lembongan. Checkat in på hotel Ananda efter tips från LP. Kl 10.. jahaja.. och nu då? Denna flytt var mitt dagsprojekt. Jag var för ivrig och hade ju kunnat se Nusa Dua på vägen. Gå till stranden.. nä fan.
Letar reda på en bar med Wi-Fi och lägger upp lite bilder.
Och självklart, priset jag trodde jag åt och drack för på Wi-Fi-baren var efter 19. Lite lite lurad hela tiden :-)
Jag börjar titta lite efter båtar till Lembongam och kitesurf. Kanske kan jag berätta något av värde för Johanna och Christian som kommer hit nästa vecka.
Båtar. Den allmänna båten kommer in till stranden, det är lastbåten, livsmedel, vattenflaskor, byggmaterial. Allt lastas på och av för hand en liten bit ut i vattnet, så tomma vattendukar och gasolflaskor åker över relingen och flyter omkring tills nån släpar upp det, i sanden, på land.
Båten ser väl så där kul ut. Men kostar bara 70.000 enkelresa.
Sen finns det snyggare båtar som körs av privata bolag som tar 500.000 t.o.r, jag skulle nog välja en sån.
Innan kaptenen på en sunk-båt kör iväg står han på knä mot havet och ber en stund. Tja, jag gillar väl flytvästar, VHS och en väl underhållen båt mer som säkerhetsåtgärd.
McDonalds har hemkörning!
---
Kitesurfing. Tills slut efter ett rejält snurrande fram och tillbaka. Jag har svårt att orientera mig när solen står rakt upp. Och jag inte kan klura ut riktigt om den borde stå i norr eller söder mitt på dan. Och vägarna svänger sakta, så 2st 90 graderssvängar blir inte motsatt kurs.
Ena Kiteskolan är stängd. Instruktören har ceremoni. Det syns inga spår på stranden. Men deras butik är fin, där jobbar två tjejer som inte kan engelska och inte vet något om kitesurfing…
Den andra ligger inne på ett resort. Ett sånt där som kan vara det enda sättet att ta en "Balibild". Små poler, gräsmattor, rent på stranden, välklädda kypare. Fan, det här är inte Bali. Det kunde ju lika gärna vara Cypern, Egypten, Karibien eller var som helst i världen!
Det pågår en kitekurs på stranden och jag tittar en stund, priserna är höga. 1.8 miljoner rupier (1.500:-) att ens komma i vattnet. Några fräscha killar som ser nysurfade ut, locals, säger att den andra skolan, längst ner på stranden, är både billigare och bättre !
Apropå skräp på stranden säger han också "Ger man ett folk plast som brukat äta i bananskal så blir det så här".
Tillbaka till andra skolan morgonen efter, några är ute och surfar. 720kr för grundkurs. Ett tyskt par håller på, de är jättenöjda med instruktören och tycker det är kul. Detta ställe blir tipset alltså.
---
Sista kvällen blir revbensspjäl och sen packa handbagaget fullt.
Jag vaknar tidigt och lämnar hotellet med en taxi. Han är en grinig prick han på hotellet. Men jag lämnar LP i receptionen til Johanna.
Taxichaffisen säger "International?" när jag kliver in, och "Thank You" när jag kliver ur. Inget annat.
Incheckningen på DPS gick bra, exit/aisle :-)
Jag hade gärna sett en förvarning om att det kostar 150.000 Rp att lämna landet. Jag hade inga rupier kvar men klarade mig på en €20 sedel i fickan.
Sammanfattningsvis
Bali är inte i närheten av mina föreställningar. Stränderna och vattnet är inte bättre än var som helst i medelhavet. Dykningen är inte värld att resa runt jorden för. Det är indonesien med fläckvis massturism.
Bergen och skogen i norr, där kan man bo ett tag! Väldigt vackert. Surfning och Kite surf är bra. Jag tror trekking är bra. Mat och folk är ok.
Åker jag ditåt igen siktar jag på:
Lembongan, Gili air, Lombok, Flores, Manado
Letar reda på en bar med Wi-Fi och lägger upp lite bilder.
Och självklart, priset jag trodde jag åt och drack för på Wi-Fi-baren var efter 19. Lite lite lurad hela tiden :-)
Jag börjar titta lite efter båtar till Lembongam och kitesurf. Kanske kan jag berätta något av värde för Johanna och Christian som kommer hit nästa vecka.
Båtar. Den allmänna båten kommer in till stranden, det är lastbåten, livsmedel, vattenflaskor, byggmaterial. Allt lastas på och av för hand en liten bit ut i vattnet, så tomma vattendukar och gasolflaskor åker över relingen och flyter omkring tills nån släpar upp det, i sanden, på land.
Båten ser väl så där kul ut. Men kostar bara 70.000 enkelresa.
Sen finns det snyggare båtar som körs av privata bolag som tar 500.000 t.o.r, jag skulle nog välja en sån.
Innan kaptenen på en sunk-båt kör iväg står han på knä mot havet och ber en stund. Tja, jag gillar väl flytvästar, VHS och en väl underhållen båt mer som säkerhetsåtgärd.
McDonalds har hemkörning!
---
Kitesurfing. Tills slut efter ett rejält snurrande fram och tillbaka. Jag har svårt att orientera mig när solen står rakt upp. Och jag inte kan klura ut riktigt om den borde stå i norr eller söder mitt på dan. Och vägarna svänger sakta, så 2st 90 graderssvängar blir inte motsatt kurs.
Ena Kiteskolan är stängd. Instruktören har ceremoni. Det syns inga spår på stranden. Men deras butik är fin, där jobbar två tjejer som inte kan engelska och inte vet något om kitesurfing…
Den andra ligger inne på ett resort. Ett sånt där som kan vara det enda sättet att ta en "Balibild". Små poler, gräsmattor, rent på stranden, välklädda kypare. Fan, det här är inte Bali. Det kunde ju lika gärna vara Cypern, Egypten, Karibien eller var som helst i världen!
Det pågår en kitekurs på stranden och jag tittar en stund, priserna är höga. 1.8 miljoner rupier (1.500:-) att ens komma i vattnet. Några fräscha killar som ser nysurfade ut, locals, säger att den andra skolan, längst ner på stranden, är både billigare och bättre !
Apropå skräp på stranden säger han också "Ger man ett folk plast som brukat äta i bananskal så blir det så här".
Tillbaka till andra skolan morgonen efter, några är ute och surfar. 720kr för grundkurs. Ett tyskt par håller på, de är jättenöjda med instruktören och tycker det är kul. Detta ställe blir tipset alltså.
---
Sista kvällen blir revbensspjäl och sen packa handbagaget fullt.
Jag vaknar tidigt och lämnar hotellet med en taxi. Han är en grinig prick han på hotellet. Men jag lämnar LP i receptionen til Johanna.
Taxichaffisen säger "International?" när jag kliver in, och "Thank You" när jag kliver ur. Inget annat.
Incheckningen på DPS gick bra, exit/aisle :-)
Jag hade gärna sett en förvarning om att det kostar 150.000 Rp att lämna landet. Jag hade inga rupier kvar men klarade mig på en €20 sedel i fickan.
Sammanfattningsvis
Bali är inte i närheten av mina föreställningar. Stränderna och vattnet är inte bättre än var som helst i medelhavet. Dykningen är inte värld att resa runt jorden för. Det är indonesien med fläckvis massturism.
Bergen och skogen i norr, där kan man bo ett tag! Väldigt vackert. Surfning och Kite surf är bra. Jag tror trekking är bra. Mat och folk är ok.
Åker jag ditåt igen siktar jag på:
Lembongan, Gili air, Lombok, Flores, Manado
Sydvästerut
Det där med avståndsuppfattning, står väl i relation till vad vi är vana vid. I Stockholm tycker vi att Gävle funkar, Karlstad nåja. Sälen, Trysil, Gbg och Malmö. Där börjar dagsgränsen gå. 50 mil är en ansenlig sträcka.
I Australiens och Sibiriens inländer är det väl en sträcka man tar för att köpa chips och grogggvirke till kvällen.
Här är ju det största avstånd de har, tvärs över ön. Och det är ju inte så farligt långt. Men oj oj oj när man ska köra Lovina - Kuta, vad långt de säger att det är. Nu är jag så fruktansvärt öm i baken från ritten i går så det kändes långt också.
Ett par saker till om den dagen. Balinesaren själv menar att de är lata, därför skräpar de ner och lär sig inte engelska. De får knappt jobb för i städer, på kontor, banker mm anställer man muslimer. Balinesarna har så många högtider så de knappt får nåt gjort! Minsta lilla familjehögtid så ska alla vara lediga en vecka :-) Och muslimerna klagar för skolan är stängd för ceremonier hela tiden.
Under ridturen fick jag även se en liten plan, med plaststolar, mitt i ingenstans. jag frågade om det var nån byrådsplats eller nåt för barn, nej, det var en tuppfäktningsplats. Det är förbjudet, så de samlas på landsbyggden på hemliga ställen och spelar om pengar.
Ut från Lovina västerut, svänger upp i bergen vid Seririt mot Pupuan. Det här är en väldigt vacker väg!! Grönt, fint, vackert. Och biltrafiken är ok. Ja, man kan få möte på insidan och samtidigt kör en mötande bil om och tar ditt körfält. Men folk väjer och hjälps åt. Ett litet tut som varning innan de kör om. Inte värre än färden upp från Santorinins hamn! Eller från Capri upp till Anacapri med buss. Same same. Min egen väjreflex är nog tyvärr fortfarande högerorienterad. När man färdas gäller det att veta vad nästa by heter, med rätt uttal. De har ingen tolerans med fel uttal och dessutom har varje plats flera olika namn. Och vet de inte svarar de ändå! Många vet ingenting, antingen för att de helt enkelt inte pratar med utlänningar, eller för att de är gästarbetare. Jag frågar några stycken och tar det vanligaste svaret.
Jul! Lukt av kanel och kryddnejlika på tork på dukar utanför husen.
På vägen åker jag in på en liten marknadsplats och hittar ett mörkt kyffe där det kan vara mat. Jodå. Hon som jobbar där säger nåt och jag nickar. En tallrik med överaskning :-) En del läskigt kött och en del gott. Skulle jag äta igen skulle jag kunna välja från hennes skålar, särskilt nåt finstrimlat torkat kött med chilismak. Skålar hon plockar ur händerna med och ger mig. Jaja, blir jag inte sjuk nu så blir jag det aldrig. På de små hyllorna framför mig där jag äter, bland trångt med lokala män, ligger en trave paket med Mariekex, tillverkade i Indonesien.
Jag stannar och beundrar bevattningen av risodlingarna. Varje liten platå och del är avgränsad, och har ett breddavlopp i leran som rinner ner i nästa. Hundratals i rad där allt måste funka.
En liten ödla springer över väggen nära mig. Verkar som en fin tatuering att ha på vaden. Bra idé men inte i kväll. Inte i kväll…
Jag beställer en fruktjuice, pineapple-lemon.
Självklart ska jag kolla nåt "man borde". Templet "Pura Tanah Lot", ett sjötempel. Inträde, promenad längs marknadsstånd, trappor. Nere i havet ligger en liten liten ö med ett tempel. Huvudsakligen rekonstruerat och bara fasad. Ja ja. Lite som fransmännen, finns det en sten i vattnet ska man bygga en borg eller ett kloster där.
Krånglar mig ner längs västkanten av Bali, Seminyak, Legian, Kuta. Och hittar till "Senen" på tips från Lonely Planet. Perfekt! Centralt, egen lite billig restaurang med dubbel stoppning i stolarna för min häst- och moppeömma bakdel. En musikslinga snurrar i huvudet när jag kliver in på rummet "How low can you go?" Sha-na-na tror jag. 70.000 och värt det, say no more. Men jag ökar till 80 och får sittring på toa :-) Ni fattar…
Drar ett par varv runt Legian och Kuta och ser snygga vältränade hunks med surfbrädor. Men jag vet jag. Knarkar gör dom. Allihop.
Här är alla de turister jag inte sett till tidigare, men det ser ut som alla andra turistorter och därmed lite ointressant. Vill folk fortfarande ha disko och DJ's i strobljus? Lite -70 tal. 2 Balitjejjer i dörren och 20 Balikillar innanför och 4 holländska tjejer. Jag är gammal och fattar inte längre hur kul det är att vara full, inte fatta vad folk säger, dansa och hångla med någon man inte vet namnet på som var jättetrevlig!..faktiskt. Och sen vänta på kontoutdraget.
Restauranger med fina röda dukar. En annan dag skulle jag ju sitta/har suttit där också. Men i dag känns det lite "Putell på er grevar och baroner" i min "vita" tröja jag haft dygnet runt några dar. Jag vill äta det och där de själva äter.
Monumentet så klart, över bomben. Fortfarande obebyggt på tomten. 5 svenskar, bara tjejer, på tavlan.
Stranden är faktiskt fin, om man gillar sandstränder, vilket jag inte gör. Vågor som bryter, bra för alla surfare, men inget vidare för alla andra.
Det kanske framgår vart mina preferenser går här. Bergen och norr, friskt och grönt, fortfarande Bali. Kuta ser ut som Patong.
Rummen har utomhusduschar med väggar mellan, väggarna har ingjutet glassplitter i betongen högst upp. Det känns tryggt så ingen tittar på mig. Eller om jag tänkte smita från rummet. En minimal rastgård!
En till jos, pineapple-cocos. Gott! 5kr styck.
Bali har palmolja, hela Indonesien har gott om det, ett par % av deras BNP tror jag. Greenpeace bev stoppade när de ville komma förbi på sin klimatresa. Men om man bara skördar från de träd som finns och inte planterar nya bestånd då? Kan det inte finnas en KRAV-märkning av palmolja? God och dålig liksom? För det är ju surt att inte få sälja den man har, som inte ersatt regnskog.
Armarna kletar fast i vaxduken. Pling plong från traditionellt Baliinstrument på TV. Bambuxylofon ser det ut som. Och jag har bokat biljett till Thailand nu, för jag fick ett mail från dykcentret att de saknade mig :-)
---
21.30 nattrond, samma tur som tidigare. Samma scen som alltid, "mister, mister" och "Sweet home Alabama" i baren med vita familjer. Hunkarna står på bordet i dunka dunka baren och brölar inramade av Red bull-reklam. Det låter för illa, rent tekniskt/akustiskt. Nåt är väldigt överstyrt eller väldigt trasigt.
I Australiens och Sibiriens inländer är det väl en sträcka man tar för att köpa chips och grogggvirke till kvällen.
Här är ju det största avstånd de har, tvärs över ön. Och det är ju inte så farligt långt. Men oj oj oj när man ska köra Lovina - Kuta, vad långt de säger att det är. Nu är jag så fruktansvärt öm i baken från ritten i går så det kändes långt också.
Ett par saker till om den dagen. Balinesaren själv menar att de är lata, därför skräpar de ner och lär sig inte engelska. De får knappt jobb för i städer, på kontor, banker mm anställer man muslimer. Balinesarna har så många högtider så de knappt får nåt gjort! Minsta lilla familjehögtid så ska alla vara lediga en vecka :-) Och muslimerna klagar för skolan är stängd för ceremonier hela tiden.
Under ridturen fick jag även se en liten plan, med plaststolar, mitt i ingenstans. jag frågade om det var nån byrådsplats eller nåt för barn, nej, det var en tuppfäktningsplats. Det är förbjudet, så de samlas på landsbyggden på hemliga ställen och spelar om pengar.
Ut från Lovina västerut, svänger upp i bergen vid Seririt mot Pupuan. Det här är en väldigt vacker väg!! Grönt, fint, vackert. Och biltrafiken är ok. Ja, man kan få möte på insidan och samtidigt kör en mötande bil om och tar ditt körfält. Men folk väjer och hjälps åt. Ett litet tut som varning innan de kör om. Inte värre än färden upp från Santorinins hamn! Eller från Capri upp till Anacapri med buss. Same same. Min egen väjreflex är nog tyvärr fortfarande högerorienterad. När man färdas gäller det att veta vad nästa by heter, med rätt uttal. De har ingen tolerans med fel uttal och dessutom har varje plats flera olika namn. Och vet de inte svarar de ändå! Många vet ingenting, antingen för att de helt enkelt inte pratar med utlänningar, eller för att de är gästarbetare. Jag frågar några stycken och tar det vanligaste svaret.
Jul! Lukt av kanel och kryddnejlika på tork på dukar utanför husen.
På vägen åker jag in på en liten marknadsplats och hittar ett mörkt kyffe där det kan vara mat. Jodå. Hon som jobbar där säger nåt och jag nickar. En tallrik med överaskning :-) En del läskigt kött och en del gott. Skulle jag äta igen skulle jag kunna välja från hennes skålar, särskilt nåt finstrimlat torkat kött med chilismak. Skålar hon plockar ur händerna med och ger mig. Jaja, blir jag inte sjuk nu så blir jag det aldrig. På de små hyllorna framför mig där jag äter, bland trångt med lokala män, ligger en trave paket med Mariekex, tillverkade i Indonesien.
Jag stannar och beundrar bevattningen av risodlingarna. Varje liten platå och del är avgränsad, och har ett breddavlopp i leran som rinner ner i nästa. Hundratals i rad där allt måste funka.
En liten ödla springer över väggen nära mig. Verkar som en fin tatuering att ha på vaden. Bra idé men inte i kväll. Inte i kväll…
Jag beställer en fruktjuice, pineapple-lemon.
Självklart ska jag kolla nåt "man borde". Templet "Pura Tanah Lot", ett sjötempel. Inträde, promenad längs marknadsstånd, trappor. Nere i havet ligger en liten liten ö med ett tempel. Huvudsakligen rekonstruerat och bara fasad. Ja ja. Lite som fransmännen, finns det en sten i vattnet ska man bygga en borg eller ett kloster där. Krånglar mig ner längs västkanten av Bali, Seminyak, Legian, Kuta. Och hittar till "Senen" på tips från Lonely Planet. Perfekt! Centralt, egen lite billig restaurang med dubbel stoppning i stolarna för min häst- och moppeömma bakdel. En musikslinga snurrar i huvudet när jag kliver in på rummet "How low can you go?" Sha-na-na tror jag. 70.000 och värt det, say no more. Men jag ökar till 80 och får sittring på toa :-) Ni fattar…
Drar ett par varv runt Legian och Kuta och ser snygga vältränade hunks med surfbrädor. Men jag vet jag. Knarkar gör dom. Allihop.
Här är alla de turister jag inte sett till tidigare, men det ser ut som alla andra turistorter och därmed lite ointressant. Vill folk fortfarande ha disko och DJ's i strobljus? Lite -70 tal. 2 Balitjejjer i dörren och 20 Balikillar innanför och 4 holländska tjejer. Jag är gammal och fattar inte längre hur kul det är att vara full, inte fatta vad folk säger, dansa och hångla med någon man inte vet namnet på som var jättetrevlig!..faktiskt. Och sen vänta på kontoutdraget.
Restauranger med fina röda dukar. En annan dag skulle jag ju sitta/har suttit där också. Men i dag känns det lite "Putell på er grevar och baroner" i min "vita" tröja jag haft dygnet runt några dar. Jag vill äta det och där de själva äter.
Monumentet så klart, över bomben. Fortfarande obebyggt på tomten. 5 svenskar, bara tjejer, på tavlan.
Stranden är faktiskt fin, om man gillar sandstränder, vilket jag inte gör. Vågor som bryter, bra för alla surfare, men inget vidare för alla andra.Det kanske framgår vart mina preferenser går här. Bergen och norr, friskt och grönt, fortfarande Bali. Kuta ser ut som Patong.
Rummen har utomhusduschar med väggar mellan, väggarna har ingjutet glassplitter i betongen högst upp. Det känns tryggt så ingen tittar på mig. Eller om jag tänkte smita från rummet. En minimal rastgård!
En till jos, pineapple-cocos. Gott! 5kr styck.
Bali har palmolja, hela Indonesien har gott om det, ett par % av deras BNP tror jag. Greenpeace bev stoppade när de ville komma förbi på sin klimatresa. Men om man bara skördar från de träd som finns och inte planterar nya bestånd då? Kan det inte finnas en KRAV-märkning av palmolja? God och dålig liksom? För det är ju surt att inte få sälja den man har, som inte ersatt regnskog.
Armarna kletar fast i vaxduken. Pling plong från traditionellt Baliinstrument på TV. Bambuxylofon ser det ut som. Och jag har bokat biljett till Thailand nu, för jag fick ett mail från dykcentret att de saknade mig :-)---
21.30 nattrond, samma tur som tidigare. Samma scen som alltid, "mister, mister" och "Sweet home Alabama" i baren med vita familjer. Hunkarna står på bordet i dunka dunka baren och brölar inramade av Red bull-reklam. Det låter för illa, rent tekniskt/akustiskt. Nåt är väldigt överstyrt eller väldigt trasigt.
En dag på en bergsluttning, Lovina
Bergs luttning
Bergs lutning?
sluttning, visst heter det så?
Det är varmt här.
I går, så, visst kollade jag två ställen med gigantiska skyltar utanför med "Karaoke" på. Det första var det två thai-par som sjöng thai. Det andra var det bara 3 i personalen på, inga andra. Och de var inte så intresserade av att prata med mig, för de kunde inte, alls.
Det är ju många asiater överallt ifrån som har semester här också, världen är inte bara engelsktalande sägs det.
Men han lovar i dörrn att de har engelsk karaoke… Jo men visst. En hel skiva! Varav tre låtar med Humbernickel och annat jag aldrig hört talas om.
Hans hela utbud är kanske 20 skivor, Malaysiskt, thai, indonesiskt mm
Jag åker hem.
Men kl 7 på morgonen får jag en kopp kaffe och åker till "Pegasus farm".
Det här är något jag rekommenderar. Ett ungt par, hon (Tanja) från NZ och han (omöjligt att minnas) från Bali driver en lten organisk ranch, och påverkar lokalpolitiken. Hon har fått staten att asfaltera vägen, byborna att samordna trädfällning och odla organiskt. Så två timmars ridtur i ett oerhört vackert landskap, enkla byar och gårdar med lite kreatur och odlingar, Rent och fint!
De erbjuder också promenader i området, och …ja, ska ni till Bali så gör det. Här är ett ställe att bo! Om man har nåt att göra. De försöker styra vilka som köper land, så det håller sig levande och inte blir öde områden pga investeringsköpare.
Hästen var en liten stark blandras, arabiskt och javanesiskt. Inte så snygg men söt, som en mager isabellfärgad D ponny. Han tog mig utan vidare upp och ner för sluttningarna. Marcus. Vi mötte både skräckslagna kor och kycklingar.
Efter det åkte jag vilse några repor upp och ner längs bergssidan, men det svalkar och är lite kul. Tills jag hittade
"Gitgit waterfalls". Som är ett, vattenfall och inte så mycket mer. Jag doppade mig där, framför förvånade tyskar, men det var inte så bra. Jag tror det finns ett finare ställe, lengleng eller singsing.
Vägen att gå från parkering till fall var ca 800m trappor, kantad av försäljare. Gör de så med flit? Eller måste saker som är värda något kräva en kamp, vara lite jobbigt att nå, det ska inte vara enkelt. I så fall måste det vara därför kvinnor är så knepiga!
Bergs lutning?
sluttning, visst heter det så?
Det är varmt här.
I går, så, visst kollade jag två ställen med gigantiska skyltar utanför med "Karaoke" på. Det första var det två thai-par som sjöng thai. Det andra var det bara 3 i personalen på, inga andra. Och de var inte så intresserade av att prata med mig, för de kunde inte, alls.
Det är ju många asiater överallt ifrån som har semester här också, världen är inte bara engelsktalande sägs det.
Men han lovar i dörrn att de har engelsk karaoke… Jo men visst. En hel skiva! Varav tre låtar med Humbernickel och annat jag aldrig hört talas om.
Hans hela utbud är kanske 20 skivor, Malaysiskt, thai, indonesiskt mm
Jag åker hem.
Men kl 7 på morgonen får jag en kopp kaffe och åker till "Pegasus farm".
Det här är något jag rekommenderar. Ett ungt par, hon (Tanja) från NZ och han (omöjligt att minnas) från Bali driver en lten organisk ranch, och påverkar lokalpolitiken. Hon har fått staten att asfaltera vägen, byborna att samordna trädfällning och odla organiskt. Så två timmars ridtur i ett oerhört vackert landskap, enkla byar och gårdar med lite kreatur och odlingar, Rent och fint!
De erbjuder också promenader i området, och …ja, ska ni till Bali så gör det. Här är ett ställe att bo! Om man har nåt att göra. De försöker styra vilka som köper land, så det håller sig levande och inte blir öde områden pga investeringsköpare.
Hästen var en liten stark blandras, arabiskt och javanesiskt. Inte så snygg men söt, som en mager isabellfärgad D ponny. Han tog mig utan vidare upp och ner för sluttningarna. Marcus. Vi mötte både skräckslagna kor och kycklingar.
Efter det åkte jag vilse några repor upp och ner längs bergssidan, men det svalkar och är lite kul. Tills jag hittade
"Gitgit waterfalls". Som är ett, vattenfall och inte så mycket mer. Jag doppade mig där, framför förvånade tyskar, men det var inte så bra. Jag tror det finns ett finare ställe, lengleng eller singsing.Vägen att gå från parkering till fall var ca 800m trappor, kantad av försäljare. Gör de så med flit? Eller måste saker som är värda något kräva en kamp, vara lite jobbigt att nå, det ska inte vara enkelt. I så fall måste det vara därför kvinnor är så knepiga!
Mot nordkusten
På väg upp ur kratern igen, till Penelokan, stannar jag flera gånger. Det här är ett väldigt vackert ställe!!
Vägen går sedan runt kratern, uppe på kanten så man kan se både ut över Bali och in mot vulkanen. Halvhetsig trafik, småskitigt och jag tänker åka ner och vända i grannkratern, "Danau Bratan", och välja "The road never travelled" enligt LP. Och med lite bök hittar vägen från Catur (Chatuur) via Pelaga till Baturiti (Betonelse på sista "i"), det är en liten krånglig väg (Om man har läst 'Nasses taxi') men genom ett vackert landskap!! Fräschare byar och avslappnade människor.
Då och då kastar jag i en liter soppa från något skjul där de har bensinen på småflaskor, portionsförpackade. 4kr/litern.
Jag börjar kunna hänga med barnen som skjutsar med damsadel nu och slutklämmen är nära en timme nerför till Singaraja på bra asfaltsväg och ligger bredvid nån som kan det här hela vägen ner. Vi tutar och vinkar när vi skiljs vid kusten.
Skön körning! Vilket ställe för tvåhjulssemester!
Bara en olycka, en lastbil som vält ut i diket, ingen stor grej.
Nära Lovina (Lopina) börjar det, försöken att ragga upp mig till det ena eller andra, redan i trafiken när det rullar! Jag vill inte prata när jag kör, jag vill orientera mig själv först.
Nonchar och kör genom Lovina och börjar bakifrån. Första stället, resort dyrt (290kr/natt), andra stället "Home Stay". Jag frågar redan på gatan om dom har för 100.000, Yes Sir, only 70.000. Kollar rummet och där bor jag nu!
Nu är det varmt igen. Och jag ska hitta Internet. Och bara sitta någonstans en stund. Och kanske hitta en USB Sladd till kameran.
Ja, gno och stå i :-)
---
Det fanns Wi-Fi som täcker en del av byn, de som sålde access hade kortläsare till SD :-) Bilder!
Byarna är långsmala, längs vägarna. Man ska minst hyra cykel när man bor här. Okj by! Vacker utsikt, berg och hav. Stranden ok, vulkanisk sand. Det finns dyk och snorklingsutflykter, man kan åka upp i bergen vilket är fint!
Eller.. så kan man vara vid ranchen på berget kl 7.30 och rida :-)
Vägen går sedan runt kratern, uppe på kanten så man kan se både ut över Bali och in mot vulkanen. Halvhetsig trafik, småskitigt och jag tänker åka ner och vända i grannkratern, "Danau Bratan", och välja "The road never travelled" enligt LP. Och med lite bök hittar vägen från Catur (Chatuur) via Pelaga till Baturiti (Betonelse på sista "i"), det är en liten krånglig väg (Om man har läst 'Nasses taxi') men genom ett vackert landskap!! Fräschare byar och avslappnade människor.Då och då kastar jag i en liter soppa från något skjul där de har bensinen på småflaskor, portionsförpackade. 4kr/litern.
Jag börjar kunna hänga med barnen som skjutsar med damsadel nu och slutklämmen är nära en timme nerför till Singaraja på bra asfaltsväg och ligger bredvid nån som kan det här hela vägen ner. Vi tutar och vinkar när vi skiljs vid kusten.
Skön körning! Vilket ställe för tvåhjulssemester!
Bara en olycka, en lastbil som vält ut i diket, ingen stor grej.
Nära Lovina (Lopina) börjar det, försöken att ragga upp mig till det ena eller andra, redan i trafiken när det rullar! Jag vill inte prata när jag kör, jag vill orientera mig själv först.
Nonchar och kör genom Lovina och börjar bakifrån. Första stället, resort dyrt (290kr/natt), andra stället "Home Stay". Jag frågar redan på gatan om dom har för 100.000, Yes Sir, only 70.000. Kollar rummet och där bor jag nu!
Nu är det varmt igen. Och jag ska hitta Internet. Och bara sitta någonstans en stund. Och kanske hitta en USB Sladd till kameran.
Ja, gno och stå i :-)
---
Det fanns Wi-Fi som täcker en del av byn, de som sålde access hade kortläsare till SD :-) Bilder!
Byarna är långsmala, längs vägarna. Man ska minst hyra cykel när man bor här. Okj by! Vacker utsikt, berg och hav. Stranden ok, vulkanisk sand. Det finns dyk och snorklingsutflykter, man kan åka upp i bergen vilket är fint!
Eller.. så kan man vara vid ranchen på berget kl 7.30 och rida :-)
Ner i vulkanen
Vaknar i Ubud. Nån spelar trumma kl 6. Kollektiv väckning?
Men det gör inget för hundarna slogs på natten och sen en timme gal 2 tuppar i kapp med en duva. Vaken? Jajamensan. Men det är perfekt, eftersom jag lägger mig tidigt pga mörkret. Efter 6 finns inget att se, bara barer att sitta på och det, ja, varför?
Packar ihop och får frukost på altan, är lite myggbiten på armarna. frukttallrik och rostat bröd med.. nåt smetigt gott. Hunden ligger och trynar på det stora familjealtaret mitt på gården med en stoor säng på.
Rullar norrut, och jag borde ju se något av det som tipsas om.
Generellt sett så är jag inte så himla "på" på alla gamla fornlämningar. Jag är lite mer intresserad av de som lever där nu, även om en viss förståelse av deras historia är bra att ha. Jag menar, som Florens, det är ju ett muséum, folk lever kvar i 1400 talet! Egypten och alla dessa anch-kors, de har inte den religionen längre (vilket väl är för den var ju lite creepy) men de håller kvar kulturen som fanns för 5000 år sen och slår dank på den. Fransoserna har katedraler och slott. Turisterna får ett ställe nära att bo på så vi kan se allt det där, men vi missar lätt det nuvarande. Hur har Bali det med vattenförsörjningen, sop och avloppshantering, utbildning mm. Eller deras relation till Indonesien, och i synnerhet Java?
Men ett tempel som heter "Pura Pusering Jagat" stannar jag vid. Öde, så när som på en man som rensar gräs i ena hörnet. Som allt här är det stenstoder och murar och små altare. Ett altare är för fruktbarhet, nygifta går hit för att få det. En snopp o en murvla helt enkelt på altaret! I ett land där de kollar efter porr i tullen. Kul! Men det är olika saker, jag vet. På vägen ut gnisslar järngrinden och en kille kommer lubbande, jag mörkar och säger att jag inte vill se templet och drar.
Längs vägen står kvinnor och tvättar kläder. I diket utanför huset vid gatan. Och jag ska komma ihåg att lämna in tvätten högt upp på gatan, för de tvättar i samma vatten en efter en på väg upp.
På dukar utanför husen ligger ris på tork. Undrar om odlarna här märker av världspriserna när regnet förstört skörden i Kina?
Vägarna för uppåt och norrut, dåligt skyltat men känner mig fram till "Gunung Kawi" som är med på UNESCO's världsarvslista och sånt är ju alltid intressant.
Blir inviftad på en parkering och får lägga en liten P-avgift. Sen börjar golgatavandringen förbi alla stånden. Saris, smycken, träskulpturer. Men ett väldigt fint lapptäcke stannade jag och tittade på, eftersom mamma sydde såna och det var i hennes stil.
Entré, kolla rutin nu då, jag tar fram byxor! Och slipper hyra nåt som täcker benen :-)
Köper biljett och går till entrén. Scarf krävs! Men va f-n, jag har helbyxor! Nä, scarf måste man ha, man får låna, men bör donera pengar. En liten blå runt midjan räcker. E d inte de ena så…
Trappor ner till floden, långt. Och jag har min packning med mig, och hela vägen månglare i templet som ropar. Vid floden är det stenstoder och tempel utkarvat ur bergen, som kungen gjort med naglarna eller nåt runt 1300.
Rätt ok, nån visar in mig i litet urkarvat hus där man tar av skorna och där inne säger nån "Nice suit for You Mister, I make good price!"
Nej, hallucination, förlåt. Det är en gravplats.
Andra trappor upp, 50 cm höga, håller på att få bråck och stannar. Runt templet, i templet, i floden, ja.. överallt är det sophögar. Som längs alla vägar. Kan ingen säga att vi turister inte gillar det. Vårda er födkrok!
Så skönt att komma upp och få rulla och svalka igen, tillsammans med dagens dos av sot och avgaser.
Mot berget. Det börjar glesa ur närmare Penelokan och snart kommer vyn, wow! Och en poliskontroll. Men jag har internationellt körkort, hjälm på och knäppt och papper på moppen å allt är klart och jag får åka. De var mycket korrekta och trevliga! Moppen/Scootern eller vad det nu är visar sig vara på 110cc, vilket förklarar att den snällt bär mig uppför en del väldigt branta partier utan att tveka.
En 5.000 entréavgift till Penelokan och "Gunung Baturområdet" betalas vid en vägkorsning. Och en kvinna klämmer fast en lite grej på moppen och trycker ris i pannan på mig och tycker det är värt 10.000:- Som jag tycker det är lite fräckt att leverera en obeställd tjänst fick hon 5.
Vägen går på den äldsta kraterns kant, med utsikt åt båda håll. Det är verkligen fint! Jag går in och äter på ett tomt ställe, jag har knäckt det där med att höna är "Gåläng" och ris "Nasi". Se där ja, Nasi Goreng.
http://www.youtube.com/watch?v=sgr9sG6M53Y
Personalen småsnackar lite om hur det är att bo där, trevligt.
Nedanför syns det svarta lava området från de senate utbrotten, den är som flera kratrar i en, som har ett fint geologiskt namn. Double Caldera (Ja jag slog upp det), och sen rullar jag neråt på den sjukt branta slingriga vägen.
Jag stannar till ner mot sjön, njuter av utsikten. Här är det annorlunda, husen täcker inte allt, en man på scooter ursäktar sig och vill visa sitt nybyggda hus för uthyrning, jag säger att min budget är 100.000, om det är ok. Jag hänger på honom. Genom Toya Bungkah, upp bland grönsaksfälten, genom ett dike och uppför en jordvall, jösses. Men där ligger det sötaste lilla tvårumshuset!
http://www.youtube.com/watch?v=TGzlf1xVPUk
Han har gjort fint! och det är ett stort rum med badrum. Vi sitter i sittgrejjen på den lilla gården och pratar, om Internet och LP och hur turister hittar ställen. Sen säger han, tack för att du foljde med, I dont want to hassle You, if you like it ok, if not that's ok. Självklart stannar jag! Jag är hans 5:e gäst bara :-)
Och rummet har väst-toa! Fast aldrig toapapper så klart, det har man själv.
Sen tänker jag kolla runt, det går en väg runt vulkantoppen, på den gamla kraterbotten. Jag kör iväg och snart slås jag åter av ett sånt där "Ha!" Jag var förberedd! För regnet kommer, och jag tar på ponchon (köpt i ösregn på väg från Bollnäs på OKQ8 med MC,) som är med och kör vidare. Jag är varnad för att Balineser inte gillar regn och kör ännu värre då…
Genom byar som verkar mer ovana med besök, folk tittar här, barn vinkar och ropar "Hello, Money", Så, nåja.
Längre in och bort runt berget blir vägen sämre, och sämre… sakta blir det mer som trike. Vatten på vägen, det kan ju vara hur djupt som helst! Men en snubbe vinkar att det bara är att köra, så full gas och står på scootern lite bakåtlutad, sladdar jag genom ler/vattenhålet och kommer upp torrskodd.
Jag stannar till vid en shop, alla hus verkar sälja lite grejjer. Tar en cola och pratar så gott det går. No tourists. Only Bali. Ja, lite off är det ju. Vidare.. värre och värre.. men vad har jag gett mig in på? "Bad but passable" säger LP. "Nja" säger jag.
Så kommer jag ut på lavafältet jag sett tidigare. Här plockar folk sten, barn, kvinnor o gamla. De läggs på lastbilar som kämpar sig ut. Nu är det hit och dit på vägbanan för att inte bli hängande på stenarna. Riktigt illa. Allt är svart sten, länge, oftast öde. Vägen slingrar och jag har ingen aning, soppan är låg. Lite läskigt. Men ett par ledtrådar från förvånade människor som sitter och väntar på nästa lastbil gör att jag fortsätter.
Ett gäng har en kanske 5årig tjej som kör sitt "Hello, money" Jag har stannat för att sträcka på benen. Hon behöver glasögon tror jag. Jag säger money for work! Det är ju inte bra att tigga. Det skadar barn tror jag. Nånstans läste jag det om barnhem, "kom inte med presenter hur som helst för de tappar självaktningen".
I alla fall erbjuder jag henne 1.000 ( knappt 1 kr).
Men hon tittar bara på resten av pengarna i handen och tar inte den jag håller fram. Ja då kan det va. Slipad tjej. Mamman ropar "Sorry mister".
Mitt i lavafältet finns ett tempel med stora gamla träd som klarat sig. Det kallas "Lucky tempel"
Ut ur lavan på vägen och hem. Tittar in på turistbyrån, men jag har boende, och ska inte till varma källbad eller vandra i berg… Men var lite sällskapssjuk bara. Dom var trevliga och fick dit mig att äta middag.
Här är det fint. Jag har ju saknat bilden av Bali jag hade, grönska och vita sandstränder. Det är ju inte så mycket sånt. Stränderna är mest vulkaniska och oftast ser man inte grönskan. Men risfälten är verkligen gröna, och här i kratern odlas grönsaker.
Miljögrej! I Sverige pressar vi vårt miljötänkande, och det är ju bra. Vi ska definitivt ha en hård lagstiftning. Men när vi ska investera pengar, var gör dom bäst nytta med tanke på att miljöproblemen är globala. Sot från förbränning lägger sig på isen vid pooler och glaciärer och de värms och smälter.
1 kr miljöteknik i sverige ger inte ens i närheten av vad 1 kr gör i såna här länder. Varenda lastbil och buss spyr ut tjock rök. Eller kan vi anställa en jurist på Costa Rica som lobbar mot hajfensfiske på Cocosöarna?
Hem i ett moln av insekter nere i byn. Vid stugan är det lugnt och jag sover gott. Det har flyttat in några i det andra rummet, det är så lyhört så jag tittar efter ibland om de kommit in i mitt rum!
Jag hör dem gå vid 3, de ska upp på berget för att se soluppgången.
Vid sex ligger jag och tittar ut, vid sängen är skyltfönster mot sjön och bergen. Så vackert!! Och solen bryter upp över bergkammen. Det kommer pankaka och kaffe och jag pratar lite till med ägaren. Han är verkligen trevlig, han säger att västerländska vänner har lärt honom hur man ska vara mot turister, rak och ärlig. Så rätt! Jag önskar honom lycka till och han heter "Made Jack" tel. 081 936 236 345 i Toya Bungkah, kratern. De lever i en aktiv vulkan de tokarna! Det skakar och ryker ibland…
Jag kollade ett kontoutdrag, jag har tänkt 1 kr på 1000 rupier, men det är 0,8. Så rummet kostar 80kr och man äter en stadig Nasi för 16kr
Men det gör inget för hundarna slogs på natten och sen en timme gal 2 tuppar i kapp med en duva. Vaken? Jajamensan. Men det är perfekt, eftersom jag lägger mig tidigt pga mörkret. Efter 6 finns inget att se, bara barer att sitta på och det, ja, varför?
Packar ihop och får frukost på altan, är lite myggbiten på armarna. frukttallrik och rostat bröd med.. nåt smetigt gott. Hunden ligger och trynar på det stora familjealtaret mitt på gården med en stoor säng på.Rullar norrut, och jag borde ju se något av det som tipsas om.
Generellt sett så är jag inte så himla "på" på alla gamla fornlämningar. Jag är lite mer intresserad av de som lever där nu, även om en viss förståelse av deras historia är bra att ha. Jag menar, som Florens, det är ju ett muséum, folk lever kvar i 1400 talet! Egypten och alla dessa anch-kors, de har inte den religionen längre (vilket väl är för den var ju lite creepy) men de håller kvar kulturen som fanns för 5000 år sen och slår dank på den. Fransoserna har katedraler och slott. Turisterna får ett ställe nära att bo på så vi kan se allt det där, men vi missar lätt det nuvarande. Hur har Bali det med vattenförsörjningen, sop och avloppshantering, utbildning mm. Eller deras relation till Indonesien, och i synnerhet Java?
Men ett tempel som heter "Pura Pusering Jagat" stannar jag vid. Öde, så när som på en man som rensar gräs i ena hörnet. Som allt här är det stenstoder och murar och små altare. Ett altare är för fruktbarhet, nygifta går hit för att få det. En snopp o en murvla helt enkelt på altaret! I ett land där de kollar efter porr i tullen. Kul! Men det är olika saker, jag vet. På vägen ut gnisslar järngrinden och en kille kommer lubbande, jag mörkar och säger att jag inte vill se templet och drar.Längs vägen står kvinnor och tvättar kläder. I diket utanför huset vid gatan. Och jag ska komma ihåg att lämna in tvätten högt upp på gatan, för de tvättar i samma vatten en efter en på väg upp.
På dukar utanför husen ligger ris på tork. Undrar om odlarna här märker av världspriserna när regnet förstört skörden i Kina?
Vägarna för uppåt och norrut, dåligt skyltat men känner mig fram till "Gunung Kawi" som är med på UNESCO's världsarvslista och sånt är ju alltid intressant.Blir inviftad på en parkering och får lägga en liten P-avgift. Sen börjar golgatavandringen förbi alla stånden. Saris, smycken, träskulpturer. Men ett väldigt fint lapptäcke stannade jag och tittade på, eftersom mamma sydde såna och det var i hennes stil.
Entré, kolla rutin nu då, jag tar fram byxor! Och slipper hyra nåt som täcker benen :-)
Köper biljett och går till entrén. Scarf krävs! Men va f-n, jag har helbyxor! Nä, scarf måste man ha, man får låna, men bör donera pengar. En liten blå runt midjan räcker. E d inte de ena så…
Trappor ner till floden, långt. Och jag har min packning med mig, och hela vägen månglare i templet som ropar. Vid floden är det stenstoder och tempel utkarvat ur bergen, som kungen gjort med naglarna eller nåt runt 1300.
Rätt ok, nån visar in mig i litet urkarvat hus där man tar av skorna och där inne säger nån "Nice suit for You Mister, I make good price!"
Nej, hallucination, förlåt. Det är en gravplats.
Andra trappor upp, 50 cm höga, håller på att få bråck och stannar. Runt templet, i templet, i floden, ja.. överallt är det sophögar. Som längs alla vägar. Kan ingen säga att vi turister inte gillar det. Vårda er födkrok!
Så skönt att komma upp och få rulla och svalka igen, tillsammans med dagens dos av sot och avgaser.
Mot berget. Det börjar glesa ur närmare Penelokan och snart kommer vyn, wow! Och en poliskontroll. Men jag har internationellt körkort, hjälm på och knäppt och papper på moppen å allt är klart och jag får åka. De var mycket korrekta och trevliga! Moppen/Scootern eller vad det nu är visar sig vara på 110cc, vilket förklarar att den snällt bär mig uppför en del väldigt branta partier utan att tveka.
En 5.000 entréavgift till Penelokan och "Gunung Baturområdet" betalas vid en vägkorsning. Och en kvinna klämmer fast en lite grej på moppen och trycker ris i pannan på mig och tycker det är värt 10.000:- Som jag tycker det är lite fräckt att leverera en obeställd tjänst fick hon 5.
Vägen går på den äldsta kraterns kant, med utsikt åt båda håll. Det är verkligen fint! Jag går in och äter på ett tomt ställe, jag har knäckt det där med att höna är "Gåläng" och ris "Nasi". Se där ja, Nasi Goreng.http://www.youtube.com/watch?v=sgr9sG6M53Y
Personalen småsnackar lite om hur det är att bo där, trevligt.
Nedanför syns det svarta lava området från de senate utbrotten, den är som flera kratrar i en, som har ett fint geologiskt namn. Double Caldera (Ja jag slog upp det), och sen rullar jag neråt på den sjukt branta slingriga vägen.
Jag stannar till ner mot sjön, njuter av utsikten. Här är det annorlunda, husen täcker inte allt, en man på scooter ursäktar sig och vill visa sitt nybyggda hus för uthyrning, jag säger att min budget är 100.000, om det är ok. Jag hänger på honom. Genom Toya Bungkah, upp bland grönsaksfälten, genom ett dike och uppför en jordvall, jösses. Men där ligger det sötaste lilla tvårumshuset!
http://www.youtube.com/watch?v=TGzlf1xVPUk
Han har gjort fint! och det är ett stort rum med badrum. Vi sitter i sittgrejjen på den lilla gården och pratar, om Internet och LP och hur turister hittar ställen. Sen säger han, tack för att du foljde med, I dont want to hassle You, if you like it ok, if not that's ok. Självklart stannar jag! Jag är hans 5:e gäst bara :-)Och rummet har väst-toa! Fast aldrig toapapper så klart, det har man själv.
Sen tänker jag kolla runt, det går en väg runt vulkantoppen, på den gamla kraterbotten. Jag kör iväg och snart slås jag åter av ett sånt där "Ha!" Jag var förberedd! För regnet kommer, och jag tar på ponchon (köpt i ösregn på väg från Bollnäs på OKQ8 med MC,) som är med och kör vidare. Jag är varnad för att Balineser inte gillar regn och kör ännu värre då…
Genom byar som verkar mer ovana med besök, folk tittar här, barn vinkar och ropar "Hello, Money", Så, nåja.
Längre in och bort runt berget blir vägen sämre, och sämre… sakta blir det mer som trike. Vatten på vägen, det kan ju vara hur djupt som helst! Men en snubbe vinkar att det bara är att köra, så full gas och står på scootern lite bakåtlutad, sladdar jag genom ler/vattenhålet och kommer upp torrskodd.
Jag stannar till vid en shop, alla hus verkar sälja lite grejjer. Tar en cola och pratar så gott det går. No tourists. Only Bali. Ja, lite off är det ju. Vidare.. värre och värre.. men vad har jag gett mig in på? "Bad but passable" säger LP. "Nja" säger jag.
Så kommer jag ut på lavafältet jag sett tidigare. Här plockar folk sten, barn, kvinnor o gamla. De läggs på lastbilar som kämpar sig ut. Nu är det hit och dit på vägbanan för att inte bli hängande på stenarna. Riktigt illa. Allt är svart sten, länge, oftast öde. Vägen slingrar och jag har ingen aning, soppan är låg. Lite läskigt. Men ett par ledtrådar från förvånade människor som sitter och väntar på nästa lastbil gör att jag fortsätter.Ett gäng har en kanske 5årig tjej som kör sitt "Hello, money" Jag har stannat för att sträcka på benen. Hon behöver glasögon tror jag. Jag säger money for work! Det är ju inte bra att tigga. Det skadar barn tror jag. Nånstans läste jag det om barnhem, "kom inte med presenter hur som helst för de tappar självaktningen".
I alla fall erbjuder jag henne 1.000 ( knappt 1 kr).
Men hon tittar bara på resten av pengarna i handen och tar inte den jag håller fram. Ja då kan det va. Slipad tjej. Mamman ropar "Sorry mister".
Mitt i lavafältet finns ett tempel med stora gamla träd som klarat sig. Det kallas "Lucky tempel"
Ut ur lavan på vägen och hem. Tittar in på turistbyrån, men jag har boende, och ska inte till varma källbad eller vandra i berg… Men var lite sällskapssjuk bara. Dom var trevliga och fick dit mig att äta middag.
Här är det fint. Jag har ju saknat bilden av Bali jag hade, grönska och vita sandstränder. Det är ju inte så mycket sånt. Stränderna är mest vulkaniska och oftast ser man inte grönskan. Men risfälten är verkligen gröna, och här i kratern odlas grönsaker.
Miljögrej! I Sverige pressar vi vårt miljötänkande, och det är ju bra. Vi ska definitivt ha en hård lagstiftning. Men när vi ska investera pengar, var gör dom bäst nytta med tanke på att miljöproblemen är globala. Sot från förbränning lägger sig på isen vid pooler och glaciärer och de värms och smälter.
1 kr miljöteknik i sverige ger inte ens i närheten av vad 1 kr gör i såna här länder. Varenda lastbil och buss spyr ut tjock rök. Eller kan vi anställa en jurist på Costa Rica som lobbar mot hajfensfiske på Cocosöarna?
Hem i ett moln av insekter nere i byn. Vid stugan är det lugnt och jag sover gott. Det har flyttat in några i det andra rummet, det är så lyhört så jag tittar efter ibland om de kommit in i mitt rum!
Jag hör dem gå vid 3, de ska upp på berget för att se soluppgången.
Vid sex ligger jag och tittar ut, vid sängen är skyltfönster mot sjön och bergen. Så vackert!! Och solen bryter upp över bergkammen. Det kommer pankaka och kaffe och jag pratar lite till med ägaren. Han är verkligen trevlig, han säger att västerländska vänner har lärt honom hur man ska vara mot turister, rak och ärlig. Så rätt! Jag önskar honom lycka till och han heter "Made Jack" tel. 081 936 236 345 i Toya Bungkah, kratern. De lever i en aktiv vulkan de tokarna! Det skakar och ryker ibland…
Jag kollade ett kontoutdrag, jag har tänkt 1 kr på 1000 rupier, men det är 0,8. Så rummet kostar 80kr och man äter en stadig Nasi för 16kr
Ubud
Här har hällregn gjort mig klarvaken,
Är MC resandet i dag orsaken?
Ah? Versform!
Alla röker, inklusive dykinstruktörer. Det ser bara fel ut. Lägger man sen till att CO i trafiken måste lägga beslag på hälften av hemaglobinet så får man väl regelmässigt göra djupdyk för att få syret löst i blodet i stället.
Ska jag stanna på Crystal? Ösregn är väl att ta i? Äter frukost och går och vilar, somnar till och vaknar vid 10, strålande sol igen.
Checkar ut och betalar, hälsar på ägarinnan (danska Minni som bott här 15 år) och lämnar min CV. Min dykutrustning får vara kvar vilket är en förutsättning för min tvåhjulsutflykt.
Börjar vandra gatorna för att hyra moppe. Kollar priser, ser en västerlänning som ser van ut och frågar om 'Know how'. Han pekar på cykeln och säger nåt som låter som "Maeåån". Från Down Under, bor här, grov dialekt. Han tipsar om ett ställe och säger att han inte skulle betala mer än 30. (My own, sa han alltså, att han inte hyr...)
Det ser ut att ägas av en kvinna på visitkortet han bläddar fram ur en packe kort i fickan, och jag tror i min naivitet att kvinnor generellt sett inte blåser folk lika hårt som män. Jag går dit, långt… varmt o svettigt. Kollar priser på vägen. Väl där ser det rätt skruttigt ut och 2 killar sitter där på golvet. Priset är 50, ingen prutning. Kanske för att de inte har mandat att pruta, dessutom kan inte ägaren komma förräns om en timme, jag går.
Random ställe en bit på väg tillbaka. 50, 30..35! Deal! Fräsch Honda med automatlåda, liten scooter med kanske 80 eller 100cc
Jag hyr på 4 dagar, det känns bra. Kollar igenom den, gör sån där säkerhetskontroll man aldrig gör så ofta som man borde och rullar tillbaka till Crystal med rumsnyckeln jag hittat i min ficka.
Vingligt, ingen VTX inte, men bra drag ändå. Med ryggan mellan fötterna och plånkan under sätet (uthyraren sa att jag bara ska ha småsedlar framme, man tar inte upp alla pengar när man betalar..) zick zackar jag mig ut ur Sanur. "Detached", frihetsberusning. Ingenstans att bo ingen tid att passa och kan ta vilken väg som helst vart som helst :-)
Soppamätaren står på noll, den kan ju va trasig men ingen risk att ta så jag svänger in på en mack. På väg in rullar en HD förbi mig. Killen har skinnväst. Röd/vittt emblem med Indonesia MC, HA hangaround antar jag, så malplacerat så jag nästan skrattar, men det vore kanske dumt.
När det är min tur sneglar jag på räkneverket, för det ska man. Det står på 2,3 liter från killen innan när han för ner munstycket i min tank. Jag ber honom nollställa, vilket ha muttrande gör. 3 liter, fulltank, det sprutar över. Betalar och får för lite tillbaka. När jag påpekar att jag ska ha en 10 till rotar han vidare som om han letar växel. Mm.. jag undrar jag, om han inte hoppats att jag skulle stoppa ner pengahögen och dra. Ni ser! Jag håller på att bli förstörd!
Ut på vägen, nu ska det rullas… solen bränner armarna, visst ja, så var det med moppekörning i soliga länder. Affär, solskydd på, ut igen. Rullar ut ur Sanur.
Fast egentligen märker man inte när en stad slutar och nästa börjar. Alla vägar är bebyggda på samma sätt, skjul eller enplansbutiker. Ont om vägnamn, jag går på solen trots att det är svårt så här på 8 grader syd, men jag rör mig typ N - NV vilket borde vara rätt om jag vill in i landet, höll på att tänka söder där solen är men den är ju i norrläge. Det ligger en ständig röklukt överallt. Trä och plast. Det bränns av ceremoniella skäl utanför dörrar, det bränns sopor och det bränns på risfälten.
Nu la jag deposition på cykeln, hm.. cash. Stannar vid en ATM, använder mitt Eurocard. Två försök, den bara kopplar bort. Åker vidare och får plötsligt …den känsla jag gissar att man skulle haft dagen efter oskyddat sex. Vad gjorde jag? Har jag fått ett oåterkalleligt problem nu? Någonstans gjorde någon kanske feta uttag? Eller är kortet "bara" spärrat.
Letar runt efter en annan banks ATM, där får jag ut. Nå, det kanske bara var ett linjefel. Och jag höll för handen, och lämnade inte ifrån mig kortet utan använde en vanlig uttagsautomat. Eller är hela apparaten en scam??? Nå, någon med avtal med Master Card ska bevisa mitt uttag och bolagen är bra på att försvara sina kunder jag litar på det. Några veckor så får man provsvar. Nej… uttagsbesked…
Utanför ATM naskinen kom en liten gubbe o la en röd lapp på sadeln. Han pekade på lappen och ville ha 1.000 i parkeringsavgift. Inga problem. Dessutom såg jag att alla fick det, då känns det lättare. Att det inte är en turistskatt.
Nu! …men.. armarna bränner igen. I nästa by stannar jag vid något som ser ut att kunna ha kläder. Han plockar fram en stor långärmad bomullströja. Fast med fläckar och lagerskitig. Prutning 50 - 10, man kan ha den till golvmoppning förklarar jag med mimik. 40 - 20 Slutar på 30. Mycket bra att jag köpte den kände jag senare.
Rullar några byar, ja, eller längs vägen ett tag. Frågar då och då vid rödlysen och så, "Ubud?" och de pekar. För att lära mig köra tar jag rygg på kvinnor och barn, det borde vara safe. Men en tjej som höll i styret med en hand körde i från mig utan vidare. Nytt försök, tre barn på en moppe.. ja, då hängde jag på. Vid korsningar mm lägger jag mig i skuggan av andra, precis som på Bangkok's övergångsställen, då hinner ju de bli påkörda före mig!
Mat. Stannar vid något som ser intressant ut, mycket primitivt, men alla tittar på mig och ingen mat får jag och ingen kommunikation fungerar. Försöker igen på likadant ställe. Samma effekt. Tillbaka på moppen försöker en man på dålig engelska förklara något om att det är gästarbetare från Java som äter där. Alltså, tydligen för lågt även för Balineserna.
På ett annat ställe är det en asgladkvinna och en skrynklig man som jag pratar med en stund, hon skär grönsaker och jag köper en bit mango av henne. De förklarar att det ska stå "Warung" där jag ska äta billigt, det betyder ungefär "Cantina". Och det finns ett 50m därifrån. Och har jag inga vänner på Bali? Var är min familj? Och, ja, vilka är vi, helt bortkopplade ur våra samanhang? Nästan sterilt och läskigt att tänka sig.
Detta är ett av få möten som känns… genuina. De är på den nivå att de nästan är förvånade att jag verkligen inte förstår indonesiska. Detta är en bit från alla huvudstråk.
Mannen bemöder sig om att jag kommer in på rätt "Warung", för jag är inne och vänder, känner mig så fel där. Men va fan. Går in och bort till matdisken. 7-8 kvinnor mellan 6 och 60 tittar med stora ögon på mig och på varandra, jag pekar på riset och på en killes tallrik där inne och säger "Same, rice".
Men de hämtar en vaggande rätt glad stor man. Han kan några engelska ord. Lite konstigt verkar det att jag är där och nu skrattar o fnittrar allihop, undrar vad han sagt, fast det känns som ett hjärtligt skratt och jag får en tallrik blandad mat och en dricka för 20. Tar en till dricka för 2. Tänk ett kylskåp som inte har Coca Cola, fanta eller nåt annat man känner igen! Men istéer och fruktgrejjer utan kolsyra!
Maten är god och mättande, lite konstig fritering av kycklingen, men goda biffbitar i jordnötssås. Mycket Chili och sambal.
Stärkt glad och nöjd rullar jag vidare. Frågar, svänger tills det står nåt med Ubud på affärerna, som är konsthantverk av alla de slag. Mycket träskulpturer, mosaik mm
Ett par män vid vägkanten är lite buttra och inte så hjälpsamma när de fattar att jag inte tänker köpa tallrikar så jag svänger in på en bakgata och stannar där det står en läskkyl=människor att prata med.
Liten tjej säljer en läsk, kan inte ett ord, men skrattar och hämtar hjälp. En gumma äldre än döden kommer hasande och jag tänker "What The F…" men bakom kommer storasyster i ljusblå uniform. Gymnasiets skolkläder visar det sig, jag hade gissat på scouterna. Mycket bra engelska och hon reder ut hela Ubud på kartan och tipsar om hur jag hittar boende.
Jag hittar en väg hon tipsat om, och som nämns i LP, Eke's homstay och musiklektioner. Jag hör det.. fiolgnissel, jag kollar lite längre bort… och försvinner upp i bergen mellan rader av tempel. Efter ett par frågor och lite Aha! visar det sig att det inte är tempel utan här bor de rika. Portar och entréer ser ut som tempel med stenstoder och grejjer. Tillbaka ner till Ubud och ner på gatan "Hanoman".
Knallar in vid första skylten "Home Stay" och en kille visar ett rum för 100, taget!
Sitter nu utanför rummet vid ett bambubord och dricker välkomst-te. En kelen hund försöker komma och gosa, men… jag gosar inte med främmande hundar i tredje världen…
Han envisas och jag drar bordet för att blocka hans närmanden från än det ena än det andra hållet. Däremellan kliar han sig våldsamt. Not helping.
Men jag blir myggbiten här, av nåt så litet så jag inte ser dem. Myggspray på. Rummet har ostängbara fönster. Jahaja. Så är det här alltså. Kanske borde tagit med myggnätet, men det sitter ändå ingen krok i taket.
I grannrummet bor en nyincheckad "Corinne" från frankrike såg jag i liggaren. Lite nyfiken och sällskapssjuk är jag ju men jag har inte sett skymten av henne.
Bilder! Lämnat datorväskan med sladd och kortläsare i dykväskan. Inga bilder på ett tag, kan köpa en kortläsare för 65 spänn, men jag väntar hellre.
Efter en hojtur runt på gator o prång, sett apor i parken, http://www.youtube.com/watch?v=P4r8KPbFgPg och letat usb-sladd till kameran är jag tillbaka. Men det är kul att köra runt! Det blir en helhetsbild, och snabba byten av miljöer gör det mer uppenbart hur det ser ut. En felsväng och tjoff in i djungeln. Vilsen. Killen jag frågar skakar på huvudet till både gatunamn och "Ubud". Det luktade bajs där.
Men i rummet intill bor något mycket roligare än en Corinne. Det bor ett par från Lombok (grannön till Bali, på andra sidan 'The Wallace line') som pratar god engelska, de gör terrakotta saker och säljer men är på affärsresa. Vi pratar länge om ditten och datten. De tycker att man borde åka dit, jag undrar hur det är det där.. med islam. Det är inte alltid helt oklompicerat att vara turist, vet en som gått hungrig och ölsugen under ramadan i Istanbuls östsida. men de menar att det är lugnt det där. Mm.. dykcenter där kanske? Och göra utfärder till Komodo.
Stället jag bor på har inte Internet, så jag är på "Clear Café", jättefint! Skulle lätt kunna vara ett hipt ställe i centrala Stockholm. Men, lukten av bränd plast är stark. De hade inte ingredienserna till det jag beställde och jag bad servitrisen ta nåt. Det är en "#%& chilidrink! Jag ler och dricker.
Det finns en ...kategori. En variant av västerlänning som luffade och blev kvar. Långhåriga, orakde, dåligt gjorda tatueringar, skitig urtvättad T-shirt som kedjeröker. De sitter på gatan och pratar balinesiska (tror jag). Mm.. de har iallafall valt. Får de skicka hem en indonesier till Tyskland eller nåt istället då?
Ja, sen finns Yogatyperna. Mycket sånt här. FlashBack av tidigare liv när en kille gör sin morgon Tai Chi vid poolen i ösregn framför frukostätande hotellgäster. jag gillar och tror ju att det är bra! Önskar ju att jag själv hade den disciplinen. Fast när det styr livet, vad det än är. "Nej jag kan inte komma för lillan har inte bajsat ännu", "Vi kan inte ses i dag för jag ska åka inlines en timme och sen ska jag paddla" eller "kan vi åka lite senare för Sean gör sin morgonyoga nu" ...då. Hm. Jag läser in en del av Show Off hos killen. Min tolkning, jag vet. Men den är "Kolla hur andlig JAG är! Och jag bryr mig inte ett dugg om att ni tittar och är obekvämt tysta"
Fast Ubud är ett sånt ställe. Indonesiens svar på Puna eller nåt. Tempel och känna in energierna. Kvinnliga författare som åker hit och "hittar hem" tydligen (LP). Konstnärsmecka, fullt med gallerier.
Nä nu sticker röken i ögonen vill jag lova.
Jag frågade, det är ceremoniellt. "Rökelse". Jojo. Plaströkelse eller? Men bara gudarna är glada. Eller är det ett cover up för sopeldning utanför byn?
Jag antar att jag just hädat.
Är MC resandet i dag orsaken?
Ah? Versform!
Alla röker, inklusive dykinstruktörer. Det ser bara fel ut. Lägger man sen till att CO i trafiken måste lägga beslag på hälften av hemaglobinet så får man väl regelmässigt göra djupdyk för att få syret löst i blodet i stället.
Ska jag stanna på Crystal? Ösregn är väl att ta i? Äter frukost och går och vilar, somnar till och vaknar vid 10, strålande sol igen.
Checkar ut och betalar, hälsar på ägarinnan (danska Minni som bott här 15 år) och lämnar min CV. Min dykutrustning får vara kvar vilket är en förutsättning för min tvåhjulsutflykt.
Börjar vandra gatorna för att hyra moppe. Kollar priser, ser en västerlänning som ser van ut och frågar om 'Know how'. Han pekar på cykeln och säger nåt som låter som "Maeåån". Från Down Under, bor här, grov dialekt. Han tipsar om ett ställe och säger att han inte skulle betala mer än 30. (My own, sa han alltså, att han inte hyr...)
Det ser ut att ägas av en kvinna på visitkortet han bläddar fram ur en packe kort i fickan, och jag tror i min naivitet att kvinnor generellt sett inte blåser folk lika hårt som män. Jag går dit, långt… varmt o svettigt. Kollar priser på vägen. Väl där ser det rätt skruttigt ut och 2 killar sitter där på golvet. Priset är 50, ingen prutning. Kanske för att de inte har mandat att pruta, dessutom kan inte ägaren komma förräns om en timme, jag går.
Random ställe en bit på väg tillbaka. 50, 30..35! Deal! Fräsch Honda med automatlåda, liten scooter med kanske 80 eller 100cc
Jag hyr på 4 dagar, det känns bra. Kollar igenom den, gör sån där säkerhetskontroll man aldrig gör så ofta som man borde och rullar tillbaka till Crystal med rumsnyckeln jag hittat i min ficka.
Vingligt, ingen VTX inte, men bra drag ändå. Med ryggan mellan fötterna och plånkan under sätet (uthyraren sa att jag bara ska ha småsedlar framme, man tar inte upp alla pengar när man betalar..) zick zackar jag mig ut ur Sanur. "Detached", frihetsberusning. Ingenstans att bo ingen tid att passa och kan ta vilken väg som helst vart som helst :-)
Soppamätaren står på noll, den kan ju va trasig men ingen risk att ta så jag svänger in på en mack. På väg in rullar en HD förbi mig. Killen har skinnväst. Röd/vittt emblem med Indonesia MC, HA hangaround antar jag, så malplacerat så jag nästan skrattar, men det vore kanske dumt.
När det är min tur sneglar jag på räkneverket, för det ska man. Det står på 2,3 liter från killen innan när han för ner munstycket i min tank. Jag ber honom nollställa, vilket ha muttrande gör. 3 liter, fulltank, det sprutar över. Betalar och får för lite tillbaka. När jag påpekar att jag ska ha en 10 till rotar han vidare som om han letar växel. Mm.. jag undrar jag, om han inte hoppats att jag skulle stoppa ner pengahögen och dra. Ni ser! Jag håller på att bli förstörd!
Ut på vägen, nu ska det rullas… solen bränner armarna, visst ja, så var det med moppekörning i soliga länder. Affär, solskydd på, ut igen. Rullar ut ur Sanur.
Fast egentligen märker man inte när en stad slutar och nästa börjar. Alla vägar är bebyggda på samma sätt, skjul eller enplansbutiker. Ont om vägnamn, jag går på solen trots att det är svårt så här på 8 grader syd, men jag rör mig typ N - NV vilket borde vara rätt om jag vill in i landet, höll på att tänka söder där solen är men den är ju i norrläge. Det ligger en ständig röklukt överallt. Trä och plast. Det bränns av ceremoniella skäl utanför dörrar, det bränns sopor och det bränns på risfälten.
Nu la jag deposition på cykeln, hm.. cash. Stannar vid en ATM, använder mitt Eurocard. Två försök, den bara kopplar bort. Åker vidare och får plötsligt …den känsla jag gissar att man skulle haft dagen efter oskyddat sex. Vad gjorde jag? Har jag fått ett oåterkalleligt problem nu? Någonstans gjorde någon kanske feta uttag? Eller är kortet "bara" spärrat.
Letar runt efter en annan banks ATM, där får jag ut. Nå, det kanske bara var ett linjefel. Och jag höll för handen, och lämnade inte ifrån mig kortet utan använde en vanlig uttagsautomat. Eller är hela apparaten en scam??? Nå, någon med avtal med Master Card ska bevisa mitt uttag och bolagen är bra på att försvara sina kunder jag litar på det. Några veckor så får man provsvar. Nej… uttagsbesked…
Utanför ATM naskinen kom en liten gubbe o la en röd lapp på sadeln. Han pekade på lappen och ville ha 1.000 i parkeringsavgift. Inga problem. Dessutom såg jag att alla fick det, då känns det lättare. Att det inte är en turistskatt.
Nu! …men.. armarna bränner igen. I nästa by stannar jag vid något som ser ut att kunna ha kläder. Han plockar fram en stor långärmad bomullströja. Fast med fläckar och lagerskitig. Prutning 50 - 10, man kan ha den till golvmoppning förklarar jag med mimik. 40 - 20 Slutar på 30. Mycket bra att jag köpte den kände jag senare.
Rullar några byar, ja, eller längs vägen ett tag. Frågar då och då vid rödlysen och så, "Ubud?" och de pekar. För att lära mig köra tar jag rygg på kvinnor och barn, det borde vara safe. Men en tjej som höll i styret med en hand körde i från mig utan vidare. Nytt försök, tre barn på en moppe.. ja, då hängde jag på. Vid korsningar mm lägger jag mig i skuggan av andra, precis som på Bangkok's övergångsställen, då hinner ju de bli påkörda före mig!
Mat. Stannar vid något som ser intressant ut, mycket primitivt, men alla tittar på mig och ingen mat får jag och ingen kommunikation fungerar. Försöker igen på likadant ställe. Samma effekt. Tillbaka på moppen försöker en man på dålig engelska förklara något om att det är gästarbetare från Java som äter där. Alltså, tydligen för lågt även för Balineserna.
På ett annat ställe är det en asgladkvinna och en skrynklig man som jag pratar med en stund, hon skär grönsaker och jag köper en bit mango av henne. De förklarar att det ska stå "Warung" där jag ska äta billigt, det betyder ungefär "Cantina". Och det finns ett 50m därifrån. Och har jag inga vänner på Bali? Var är min familj? Och, ja, vilka är vi, helt bortkopplade ur våra samanhang? Nästan sterilt och läskigt att tänka sig.Detta är ett av få möten som känns… genuina. De är på den nivå att de nästan är förvånade att jag verkligen inte förstår indonesiska. Detta är en bit från alla huvudstråk.
Mannen bemöder sig om att jag kommer in på rätt "Warung", för jag är inne och vänder, känner mig så fel där. Men va fan. Går in och bort till matdisken. 7-8 kvinnor mellan 6 och 60 tittar med stora ögon på mig och på varandra, jag pekar på riset och på en killes tallrik där inne och säger "Same, rice".
Men de hämtar en vaggande rätt glad stor man. Han kan några engelska ord. Lite konstigt verkar det att jag är där och nu skrattar o fnittrar allihop, undrar vad han sagt, fast det känns som ett hjärtligt skratt och jag får en tallrik blandad mat och en dricka för 20. Tar en till dricka för 2. Tänk ett kylskåp som inte har Coca Cola, fanta eller nåt annat man känner igen! Men istéer och fruktgrejjer utan kolsyra!
Maten är god och mättande, lite konstig fritering av kycklingen, men goda biffbitar i jordnötssås. Mycket Chili och sambal.
Stärkt glad och nöjd rullar jag vidare. Frågar, svänger tills det står nåt med Ubud på affärerna, som är konsthantverk av alla de slag. Mycket träskulpturer, mosaik mmEtt par män vid vägkanten är lite buttra och inte så hjälpsamma när de fattar att jag inte tänker köpa tallrikar så jag svänger in på en bakgata och stannar där det står en läskkyl=människor att prata med.
Liten tjej säljer en läsk, kan inte ett ord, men skrattar och hämtar hjälp. En gumma äldre än döden kommer hasande och jag tänker "What The F…" men bakom kommer storasyster i ljusblå uniform. Gymnasiets skolkläder visar det sig, jag hade gissat på scouterna. Mycket bra engelska och hon reder ut hela Ubud på kartan och tipsar om hur jag hittar boende.
Jag hittar en väg hon tipsat om, och som nämns i LP, Eke's homstay och musiklektioner. Jag hör det.. fiolgnissel, jag kollar lite längre bort… och försvinner upp i bergen mellan rader av tempel. Efter ett par frågor och lite Aha! visar det sig att det inte är tempel utan här bor de rika. Portar och entréer ser ut som tempel med stenstoder och grejjer. Tillbaka ner till Ubud och ner på gatan "Hanoman".
Knallar in vid första skylten "Home Stay" och en kille visar ett rum för 100, taget!
Sitter nu utanför rummet vid ett bambubord och dricker välkomst-te. En kelen hund försöker komma och gosa, men… jag gosar inte med främmande hundar i tredje världen…
Han envisas och jag drar bordet för att blocka hans närmanden från än det ena än det andra hållet. Däremellan kliar han sig våldsamt. Not helping.
Men jag blir myggbiten här, av nåt så litet så jag inte ser dem. Myggspray på. Rummet har ostängbara fönster. Jahaja. Så är det här alltså. Kanske borde tagit med myggnätet, men det sitter ändå ingen krok i taket.
I grannrummet bor en nyincheckad "Corinne" från frankrike såg jag i liggaren. Lite nyfiken och sällskapssjuk är jag ju men jag har inte sett skymten av henne.
Bilder! Lämnat datorväskan med sladd och kortläsare i dykväskan. Inga bilder på ett tag, kan köpa en kortläsare för 65 spänn, men jag väntar hellre.
Efter en hojtur runt på gator o prång, sett apor i parken, http://www.youtube.com/watch?v=P4r8KPbFgPg och letat usb-sladd till kameran är jag tillbaka. Men det är kul att köra runt! Det blir en helhetsbild, och snabba byten av miljöer gör det mer uppenbart hur det ser ut. En felsväng och tjoff in i djungeln. Vilsen. Killen jag frågar skakar på huvudet till både gatunamn och "Ubud". Det luktade bajs där.
Men i rummet intill bor något mycket roligare än en Corinne. Det bor ett par från Lombok (grannön till Bali, på andra sidan 'The Wallace line') som pratar god engelska, de gör terrakotta saker och säljer men är på affärsresa. Vi pratar länge om ditten och datten. De tycker att man borde åka dit, jag undrar hur det är det där.. med islam. Det är inte alltid helt oklompicerat att vara turist, vet en som gått hungrig och ölsugen under ramadan i Istanbuls östsida. men de menar att det är lugnt det där. Mm.. dykcenter där kanske? Och göra utfärder till Komodo.
Stället jag bor på har inte Internet, så jag är på "Clear Café", jättefint! Skulle lätt kunna vara ett hipt ställe i centrala Stockholm. Men, lukten av bränd plast är stark. De hade inte ingredienserna till det jag beställde och jag bad servitrisen ta nåt. Det är en "#%& chilidrink! Jag ler och dricker.Det finns en ...kategori. En variant av västerlänning som luffade och blev kvar. Långhåriga, orakde, dåligt gjorda tatueringar, skitig urtvättad T-shirt som kedjeröker. De sitter på gatan och pratar balinesiska (tror jag). Mm.. de har iallafall valt. Får de skicka hem en indonesier till Tyskland eller nåt istället då?
Ja, sen finns Yogatyperna. Mycket sånt här. FlashBack av tidigare liv när en kille gör sin morgon Tai Chi vid poolen i ösregn framför frukostätande hotellgäster. jag gillar och tror ju att det är bra! Önskar ju att jag själv hade den disciplinen. Fast när det styr livet, vad det än är. "Nej jag kan inte komma för lillan har inte bajsat ännu", "Vi kan inte ses i dag för jag ska åka inlines en timme och sen ska jag paddla" eller "kan vi åka lite senare för Sean gör sin morgonyoga nu" ...då. Hm. Jag läser in en del av Show Off hos killen. Min tolkning, jag vet. Men den är "Kolla hur andlig JAG är! Och jag bryr mig inte ett dugg om att ni tittar och är obekvämt tysta"
Fast Ubud är ett sånt ställe. Indonesiens svar på Puna eller nåt. Tempel och känna in energierna. Kvinnliga författare som åker hit och "hittar hem" tydligen (LP). Konstnärsmecka, fullt med gallerier.
Nä nu sticker röken i ögonen vill jag lova.
Jag frågade, det är ceremoniellt. "Rökelse". Jojo. Plaströkelse eller? Men bara gudarna är glada. Eller är det ett cover up för sopeldning utanför byn?
Jag antar att jag just hädat.
Måndagkväll i Sanur
Filmklipp från dyket, inkl manta :-)
http://www.youtube.com/watch?v=0SpqAN6iDU4
Skriver mer när jag är ensam märker jag :-)
Så blir det tyst har jag helt enkelt för kul eller har hamnat i IT-skugga.
En tjej med slöja (ont om dem här annars) tar på en MC hjälm. Och det är ju klart att hon gör och ska. Fast jag kan ju inte hjälpa att jag börjar fundera på att, då behövs ju inte slöjan?
Nisch för de som vill skyla sig: MC bud, racerförare, svetsare, yrkesdykning… men det var nog kontrasten som var ovan, MC hjälmar fanns nog inte när idén om slöja gick igång.
<!--
Åh, jippie… ceremoni utanför, det låter som ett gäng glada, hyperaktiva 4 åringar går lös på tomfat med basebollträn.
-->
Men precis som imunsystemet i kroppen på nåt fiffigt vis kan hantera nya substanser vi skapat, som inte funnits i 1 miljon år.. så anpassar sig cellförsvaret till… jag får inte ihop kopplingen riktigt fast den kändes rätt i början.
Men gammalt möter nytt, assimilering, nya kreationer!!
Och studenttjejen jag såg en gång, som satt studentmössan på slöjan, så häftigt! En värdig symbolbild för hur det ska vara.
Kvällen nalkas. Här skymmer det inte, det är som att vrida om en knapp. Eller en snabb dimmer. Nu var frågan om i morrn. Frågan kokade under ätandet av samma Nasi Gorängrätt som i går, ner till
1) Nusa Penida/Lembongan
2) MC upp på ön, Ubud, Lopina...
3) Sticka och rida
4) Åka till Gili
Ni fattar vad jobbigt jag har det!
Jag har redan sagt att jag checkar ut (Oh! Ett beslut!), och får lämna min dykväska här ett tag. Packning "C" rygga bara. Packning "A" är allt i handbaget för flygning, "B" är ut och dyka. Mina grejjer kommer inte att vara torra, saker torkar liksom inte här. Kanske får dom hänga på dykgalgen ett par dagar...
Men vart ska jag då?
Jag vill nog rackarns gärna se mer av Bali. Lutar åt MC. 50:- om dan i några dar motsvarar ju ändå bussresan runt ön. Får se när jag vaknar hur det känns.
På väg in stod jag i dörren till serveringen en stund, men var för trött och överstimulerad för att pumpa upp energin för att mingla. Det är inte det jag är sugen på just nu bara. Nä, nyduschad under fläkten och läsa Lonely Planet :-)
PS.
Oj, jag gick visst ut för att hitta den där Karaokebaren. Får namnet på haket i dybaren. "Fantasy karaoke". Det där med namn är kinkigt, för de säger inte som det heter eller stavas och förstår då inte heller. Ban Ta Si, säger killen i baren, men stavar rätt.
Taxi! Han erbjuder resa för 50.000
Bränd av BKK ber jag honom sätta på taxametern. Och för att jag läst det i LP. :-)
Han kör faktiskt till ett ställe med en stor skylt där det står Karaoke! Mätarn på 13.000, he he.
Han väntar medans jag kollar om det är nåt, hygglo. Han har min 100.000-sedel, och jag har taxinumret. Undrar efteråt vad jag skulle gjort med det…
Tittar in, öde! Inte en själ, utom en liten farbror borta vid baren.
"No Karaoke?" frågar jag, och han säger ivrigt "Yes Karaoke!"
Where?
Karaoke!
No guests! Other room?
Karaoke!
Jag går, suckande ut genom dörren.
Taxichaffisen verkar ok och är trevlig, vi tar rundan förbi strandbarerna och kollar, känns ok. Jag måste bara avböja hans förslag om fester i Kuta, en timme bort, samt hans lokalkännedom om flickor. Det säger mer om turister än om honom antar jag.
Allt ser lika ut, låga byggnader, barer o restauranger, få turister. Tillbaka till mitt hotell. Mätaren på 32.000, jag säger 40! Och han börjar räkna fram pengar… krångligt och jag säger till slut "Här har du 50 och 10, thats 60! Och han..
"No" Och ger mig bara 50 och tycker att jag kan betala det för att han körde mig… men …men.. "You don't do that, thats bad!" Säger jag. Tjafs tjafs han ger mig 10 till och jag tar den inte utan går ut, smäller igen dörren med ett sista "thats bad!"
Han vann väl för han fick 50 istället för 40. Fast för hela rundturen och inte bara för enkelresa, så jag vann. Men jag blev sur och han skiter i det, så han vann. Va fan e 10 spänn? Han förlorar ändå. Jag har inte normal svensk lön längre, jag går på lokala villkor...
Ingen vinner eller förlorar utom jag som förlorar min bestämda överrygelse och vilja att gilla folk, om och om igen. Jag vill ha tillit till folk!
En bokningskille (från Flores btw) på gatan, undrade varför jag letade billiga rum och resor, när jag kunde bo på hotell och åka fint.
"Du är äldre än jag, när jag är i din ålder vill jag resa bekvämt, för nu jobbar jag hårt."
Mmm, good point.
Jag: "Jag har jobbat länge, och jag har rest bekvämt, men bara två veckor i taget och sen hem igen. Jobba äta sova…
Jag vill inte jobba så, och då har jag lämnat det och har ingen lön!"
"But your country is rich, not like mine. You have everything!"
"Ja, vi har det bra, och kommer jag hem kan jag leva bra igen. Men då måste jag ju bo där, och jobba äta sova… Nu gör jag ju inte det utan min nästa lön är $850 och kommer i december."
Sen kom det folk, men killen verkade intressant och jag hade gärna fortsatt prata med honom, om skillnader i våra utgångspunkter och möjligheter, som ger olika perpektiv. Maslow igen. Jag har alltid svensk exisensminimum, vad som än händer, och har det då bättre än de flesta indonesier, det är ju sant.
Det är mysigare att dansa på lina med skyddsnät.
Var i hierarkin ligger mitt behov av karaoke?
http://www.youtube.com/watch?v=0SpqAN6iDU4
Skriver mer när jag är ensam märker jag :-)
Så blir det tyst har jag helt enkelt för kul eller har hamnat i IT-skugga.
En tjej med slöja (ont om dem här annars) tar på en MC hjälm. Och det är ju klart att hon gör och ska. Fast jag kan ju inte hjälpa att jag börjar fundera på att, då behövs ju inte slöjan?
Nisch för de som vill skyla sig: MC bud, racerförare, svetsare, yrkesdykning… men det var nog kontrasten som var ovan, MC hjälmar fanns nog inte när idén om slöja gick igång.
<!--
Åh, jippie… ceremoni utanför, det låter som ett gäng glada, hyperaktiva 4 åringar går lös på tomfat med basebollträn.
-->
Men precis som imunsystemet i kroppen på nåt fiffigt vis kan hantera nya substanser vi skapat, som inte funnits i 1 miljon år.. så anpassar sig cellförsvaret till… jag får inte ihop kopplingen riktigt fast den kändes rätt i början.
Men gammalt möter nytt, assimilering, nya kreationer!!
Och studenttjejen jag såg en gång, som satt studentmössan på slöjan, så häftigt! En värdig symbolbild för hur det ska vara.
Kvällen nalkas. Här skymmer det inte, det är som att vrida om en knapp. Eller en snabb dimmer. Nu var frågan om i morrn. Frågan kokade under ätandet av samma Nasi Gorängrätt som i går, ner till
1) Nusa Penida/Lembongan
2) MC upp på ön, Ubud, Lopina...
3) Sticka och rida
4) Åka till Gili
Ni fattar vad jobbigt jag har det!
Jag har redan sagt att jag checkar ut (Oh! Ett beslut!), och får lämna min dykväska här ett tag. Packning "C" rygga bara. Packning "A" är allt i handbaget för flygning, "B" är ut och dyka. Mina grejjer kommer inte att vara torra, saker torkar liksom inte här. Kanske får dom hänga på dykgalgen ett par dagar...
Men vart ska jag då?
Jag vill nog rackarns gärna se mer av Bali. Lutar åt MC. 50:- om dan i några dar motsvarar ju ändå bussresan runt ön. Får se när jag vaknar hur det känns.
På väg in stod jag i dörren till serveringen en stund, men var för trött och överstimulerad för att pumpa upp energin för att mingla. Det är inte det jag är sugen på just nu bara. Nä, nyduschad under fläkten och läsa Lonely Planet :-)
PS.
Oj, jag gick visst ut för att hitta den där Karaokebaren. Får namnet på haket i dybaren. "Fantasy karaoke". Det där med namn är kinkigt, för de säger inte som det heter eller stavas och förstår då inte heller. Ban Ta Si, säger killen i baren, men stavar rätt.
Taxi! Han erbjuder resa för 50.000
Bränd av BKK ber jag honom sätta på taxametern. Och för att jag läst det i LP. :-)
Han kör faktiskt till ett ställe med en stor skylt där det står Karaoke! Mätarn på 13.000, he he.
Han väntar medans jag kollar om det är nåt, hygglo. Han har min 100.000-sedel, och jag har taxinumret. Undrar efteråt vad jag skulle gjort med det…
Tittar in, öde! Inte en själ, utom en liten farbror borta vid baren.
"No Karaoke?" frågar jag, och han säger ivrigt "Yes Karaoke!"
Where?
Karaoke!
No guests! Other room?
Karaoke!
Jag går, suckande ut genom dörren.
Taxichaffisen verkar ok och är trevlig, vi tar rundan förbi strandbarerna och kollar, känns ok. Jag måste bara avböja hans förslag om fester i Kuta, en timme bort, samt hans lokalkännedom om flickor. Det säger mer om turister än om honom antar jag.
Allt ser lika ut, låga byggnader, barer o restauranger, få turister. Tillbaka till mitt hotell. Mätaren på 32.000, jag säger 40! Och han börjar räkna fram pengar… krångligt och jag säger till slut "Här har du 50 och 10, thats 60! Och han..
"No" Och ger mig bara 50 och tycker att jag kan betala det för att han körde mig… men …men.. "You don't do that, thats bad!" Säger jag. Tjafs tjafs han ger mig 10 till och jag tar den inte utan går ut, smäller igen dörren med ett sista "thats bad!"
Han vann väl för han fick 50 istället för 40. Fast för hela rundturen och inte bara för enkelresa, så jag vann. Men jag blev sur och han skiter i det, så han vann. Va fan e 10 spänn? Han förlorar ändå. Jag har inte normal svensk lön längre, jag går på lokala villkor...
Ingen vinner eller förlorar utom jag som förlorar min bestämda överrygelse och vilja att gilla folk, om och om igen. Jag vill ha tillit till folk!
En bokningskille (från Flores btw) på gatan, undrade varför jag letade billiga rum och resor, när jag kunde bo på hotell och åka fint.
"Du är äldre än jag, när jag är i din ålder vill jag resa bekvämt, för nu jobbar jag hårt."
Mmm, good point.
Jag: "Jag har jobbat länge, och jag har rest bekvämt, men bara två veckor i taget och sen hem igen. Jobba äta sova…
Jag vill inte jobba så, och då har jag lämnat det och har ingen lön!"
"But your country is rich, not like mine. You have everything!"
"Ja, vi har det bra, och kommer jag hem kan jag leva bra igen. Men då måste jag ju bo där, och jobba äta sova… Nu gör jag ju inte det utan min nästa lön är $850 och kommer i december."
Sen kom det folk, men killen verkade intressant och jag hade gärna fortsatt prata med honom, om skillnader i våra utgångspunkter och möjligheter, som ger olika perpektiv. Maslow igen. Jag har alltid svensk exisensminimum, vad som än händer, och har det då bättre än de flesta indonesier, det är ju sant.
Det är mysigare att dansa på lina med skyddsnät.
Var i hierarkin ligger mitt behov av karaoke?
Nusa Penida, Manta Point
Jag valde Sunar för att jag hittade Crystal divers, och de "Gillades" på Facebook av en jag litar på (Mr CD FW). Ja ni vet, bookningen i Kuta sprack mm. Men detta ska vara det lugna stället. OM inte hotellet hyrts för ett födelsedagskalas! Party party på restaurang och innergård. Men det var verkligen ok, lite mysigt att höra alla personliga tal och hur de sjöng med till ABBA-låtar.
Toppenfrukost igen, transport till sandstranden och vada ut till båten. En sån där "Speedboat" som dom heter i asien. Stor cabinbåt med dubbla utombordare. Jag, en holländare, en tysk, två österikare, en från USA och en Ungerska.
Som vanligt, som vi här på Bali brukar fråga… :-)
…så kommer det vanliga, "var kommer du ifrån" och "vart ska du". Nog så viktiga frågor, om de inte bara hölls sig på det ytliga planet. Men kul att höra vilka vägar man vandrat. Sällan "charter 2 veckor", mer "Sålde bolaget och reser sen dess", "Min man jobbar med IT på Bali", "Vi har varit ute i 3 månader nu…".
Fast det innebär ju inte att man har bra personkemi. Undrar om det är fel på min engelska. Jag sa "According to my Schedule, I’m supposed to be in Thailand by 19-ish of October." och kände mig duktig, för jag försökte vara korrekt. Men holländaren o Ungerskan bara tittade utryckslöst på mig och lämnade konversationen hängande i luften. "Det är dom" tänker jag. 
Det blir 'Pigeon English' snart, "..an extraordinary and grotesque dialect" enligt en ordbok. "Me go Thailand soon". Eller 'Yoda', "Thailand in short time going I am".
3 dyk runt "Manta Point" och Manta det blev. :-) En del småfisk som var fint, nudibranches mm. Dyk tre var strömt. Vilka srömmar! På ett annars lugnt hav, verkade det plötsligt bli oväder med höga vågor som bröt och den stora båten krängde… det var bara två strömmar som möttes utanför Nusa Penida!
Men dyket var lagom, jobbigt bortåt och fin resa tillbaka i sittande position och glida med, 18 m 60 min.
Crystals personal är bra och trevliga! Jag dyker med DM "Amin"
Ser du den lilla söta muränan mitt i nedersta bilden? :-)
Dags att hänga utrustning och sen leta resa och hotell för i morrn
"Tank, I need a bargain program for souh east asia."
Toppenfrukost igen, transport till sandstranden och vada ut till båten. En sån där "Speedboat" som dom heter i asien. Stor cabinbåt med dubbla utombordare. Jag, en holländare, en tysk, två österikare, en från USA och en Ungerska. Som vanligt, som vi här på Bali brukar fråga… :-)
…så kommer det vanliga, "var kommer du ifrån" och "vart ska du". Nog så viktiga frågor, om de inte bara hölls sig på det ytliga planet. Men kul att höra vilka vägar man vandrat. Sällan "charter 2 veckor", mer "Sålde bolaget och reser sen dess", "Min man jobbar med IT på Bali", "Vi har varit ute i 3 månader nu…".
Fast det innebär ju inte att man har bra personkemi. Undrar om det är fel på min engelska. Jag sa "According to my Schedule, I’m supposed to be in Thailand by 19-ish of October." och kände mig duktig, för jag försökte vara korrekt. Men holländaren o Ungerskan bara tittade utryckslöst på mig och lämnade konversationen hängande i luften. "Det är dom" tänker jag. 
Det blir 'Pigeon English' snart, "..an extraordinary and grotesque dialect" enligt en ordbok. "Me go Thailand soon". Eller 'Yoda', "Thailand in short time going I am".3 dyk runt "Manta Point" och Manta det blev. :-) En del småfisk som var fint, nudibranches mm. Dyk tre var strömt. Vilka srömmar! På ett annars lugnt hav, verkade det plötsligt bli oväder med höga vågor som bröt och den stora båten krängde… det var bara två strömmar som möttes utanför Nusa Penida!
Men dyket var lagom, jobbigt bortåt och fin resa tillbaka i sittande position och glida med, 18 m 60 min.Crystals personal är bra och trevliga! Jag dyker med DM "Amin"
Ser du den lilla söta muränan mitt i nedersta bilden? :-)
Dags att hänga utrustning och sen leta resa och hotell för i morrn
"Tank, I need a bargain program for souh east asia."
Kväve i kroppen äntligen
Många ser ut som Morpheus… Små barn, sitter där vid gatkanten med fyrkantiga stora ansikten, halvslutna ögon och glugg mellan tänderna och mumlar "You are the One…", lite läskigt.
Jomenvisst, jag blev hämtad vid flygplatsen $10 av en glad typ. Jag frågade var ATM maskinen var och han pekade glatt, han skulle vänta på nån mer så jag knallade ditåt utan att hitta någon ATM. Frågar nån annan…, som tycker jag ska följa med i hans taxi, en tredje pekar åt ett tredje håll. Jag har en del packning och det är fullt med folk, lätt kaos av nyanlända turister och kundraggare, men va f-n…. Min kille! Frågar igen och han pekar åt ett annat håll. Mer strukturerat börjar jag ställa kontrafrågor, som är den åt höger? Är den åt vänster? Och inser att han inte fattar ett ord utan svarar "Yes" på allt!
Hjälpsamhet som gått för långt.
Trafiken.. ja ni vet hur den är, som på så många ställen. principiellt är det vänstertrafik, men alla kör överallt. Kör om på alla sidor, kör om fast de har möte. Lusten att hyra moppe klingar av. Jag tänker inte heller vara rädd och bry mig längre utan lägger min färd i förarens händer.
Framme vid dykcentret flyter det fint, vi hankar oss fram till att jag ska ha ett rum och så. Men då reser sig ett pyre upp som tittat på TV, en tvärhand hög. Ett indonesiskt flickebarn. Och säger på strålande engelska "Kan jag hjälpa dig med något" och styr upp när och hur dykningen sker i morgon och annan logistik, undrar hon nåt frågar hon männen på indonesiska.
Upp med gejjerna på rummet, fläkt. Samma lukt som i Thailand av starkt rengöringsmedel, så där så det tåras lite. Strot rum, det här är ok! Duschar kallt (inget varmvatten) i mitt $30/natts rum. Och går på en promenad. Det är inget vidare intryck i mörkret. Eländigt. Varför är det så mycket reklam i länder som har så lite pengar?? gatan full!
Jag frågar flickan hur det kommer sig att kan så bra engelska, hon svarar.... "What is the Matrix?"
Nej… hon svarar "My mom owns this place" Aha! Då kan du danska också frågar jag på svenska "Jaa!" :-)
---
Sov gott, frös till och med lite!
Väckning 6 typ, bra frukost, sval skön morgon. Hoppar in i bilar och åååååååååååker i 2 timmar till Tulamben. Det är ju bara att hänga på. 20 tal dykare i olika grupper och jag tar rygg på "min" 'Amin'. Han, eller alla! Är professionella och trevliga, verkligen. Flest lokala DM och instruktörer.
På bilresan försöker jag fatta varför det finns så mycket kunskap om hur man ventilerar. Ett klassrum med 30+ individer, eller en bio, kan byta luft utan störande ljud och utan obehagliga luftströmmar som träffar oss, för det blir man sjuk av.
Men bilar, där har vi ett par hål där fram som lägger värsta jetstrålen av iskall luft mot passagerarna. Kan man inte ha ett system som låter luften sippra ut ur alla delar, där alla balkar inne i cupén är perforerade så det bara är rätt temperatur, punkt slut, inga strålar att rikta!?
Två dyk, USS Liberty ..inte ens en skrothög utan mer en hög skrot. Famous? Lika spännande som svartfotsvraket, nej mindre, om nån får vatten i masken (internt). På väg ner till stranden på de knöliga stenarna som är jobbiga att gå på, slipper vi bära paketen tack o lov. Det ska personalen göra. Vi mödar oss fram i våtdräktsskor på stenarna och håller på att ramla.
Då kommer vår utrustning... Buren av taniga kvinnor på 1.50, på huvudet, i flip flopp, utan tvekan till obalans. Och när man fått sig den törnen, att de bär mitt paket på huvudet där jag knappt kan gå. Kommer hennes kompis med två stycken på en gång.
Men en sjutusan till Barracuda och en del små söta firrar. Jag gillar ju puffer fish! Se klippet:
http://www.youtube.com/watch?v=g7NaZ73dBaQ
Fick jag pencillin, nej. Det finns inte. Kanske i morrn, för 900:-. Nej försäkring för symptomen fanns i sverige.
Och Internet kostar $10
Åt en jättefin Nasi Goreng för 30kr, nu på rummet tog jag en alcoläsk ur kylskåpet för samma pris. Halva min matkostnad är sprit!!
Vart ska jag i övermorgon?? Ingen aning. (Cliffhanger!)
Jomenvisst, jag blev hämtad vid flygplatsen $10 av en glad typ. Jag frågade var ATM maskinen var och han pekade glatt, han skulle vänta på nån mer så jag knallade ditåt utan att hitta någon ATM. Frågar nån annan…, som tycker jag ska följa med i hans taxi, en tredje pekar åt ett tredje håll. Jag har en del packning och det är fullt med folk, lätt kaos av nyanlända turister och kundraggare, men va f-n…. Min kille! Frågar igen och han pekar åt ett annat håll. Mer strukturerat börjar jag ställa kontrafrågor, som är den åt höger? Är den åt vänster? Och inser att han inte fattar ett ord utan svarar "Yes" på allt!
Hjälpsamhet som gått för långt.
Trafiken.. ja ni vet hur den är, som på så många ställen. principiellt är det vänstertrafik, men alla kör överallt. Kör om på alla sidor, kör om fast de har möte. Lusten att hyra moppe klingar av. Jag tänker inte heller vara rädd och bry mig längre utan lägger min färd i förarens händer.
Framme vid dykcentret flyter det fint, vi hankar oss fram till att jag ska ha ett rum och så. Men då reser sig ett pyre upp som tittat på TV, en tvärhand hög. Ett indonesiskt flickebarn. Och säger på strålande engelska "Kan jag hjälpa dig med något" och styr upp när och hur dykningen sker i morgon och annan logistik, undrar hon nåt frågar hon männen på indonesiska.
Upp med gejjerna på rummet, fläkt. Samma lukt som i Thailand av starkt rengöringsmedel, så där så det tåras lite. Strot rum, det här är ok! Duschar kallt (inget varmvatten) i mitt $30/natts rum. Och går på en promenad. Det är inget vidare intryck i mörkret. Eländigt. Varför är det så mycket reklam i länder som har så lite pengar?? gatan full!
Jag frågar flickan hur det kommer sig att kan så bra engelska, hon svarar.... "What is the Matrix?"
Nej… hon svarar "My mom owns this place" Aha! Då kan du danska också frågar jag på svenska "Jaa!" :-)
---
Sov gott, frös till och med lite!
Väckning 6 typ, bra frukost, sval skön morgon. Hoppar in i bilar och åååååååååååker i 2 timmar till Tulamben. Det är ju bara att hänga på. 20 tal dykare i olika grupper och jag tar rygg på "min" 'Amin'. Han, eller alla! Är professionella och trevliga, verkligen. Flest lokala DM och instruktörer.
På bilresan försöker jag fatta varför det finns så mycket kunskap om hur man ventilerar. Ett klassrum med 30+ individer, eller en bio, kan byta luft utan störande ljud och utan obehagliga luftströmmar som träffar oss, för det blir man sjuk av.
Men bilar, där har vi ett par hål där fram som lägger värsta jetstrålen av iskall luft mot passagerarna. Kan man inte ha ett system som låter luften sippra ut ur alla delar, där alla balkar inne i cupén är perforerade så det bara är rätt temperatur, punkt slut, inga strålar att rikta!?
Två dyk, USS Liberty ..inte ens en skrothög utan mer en hög skrot. Famous? Lika spännande som svartfotsvraket, nej mindre, om nån får vatten i masken (internt). På väg ner till stranden på de knöliga stenarna som är jobbiga att gå på, slipper vi bära paketen tack o lov. Det ska personalen göra. Vi mödar oss fram i våtdräktsskor på stenarna och håller på att ramla.Då kommer vår utrustning... Buren av taniga kvinnor på 1.50, på huvudet, i flip flopp, utan tvekan till obalans. Och när man fått sig den törnen, att de bär mitt paket på huvudet där jag knappt kan gå. Kommer hennes kompis med två stycken på en gång.
Men en sjutusan till Barracuda och en del små söta firrar. Jag gillar ju puffer fish! Se klippet:http://www.youtube.com/watch?v=g7NaZ73dBaQ
Fick jag pencillin, nej. Det finns inte. Kanske i morrn, för 900:-. Nej försäkring för symptomen fanns i sverige.
Och Internet kostar $10
Åt en jättefin Nasi Goreng för 30kr, nu på rummet tog jag en alcoläsk ur kylskåpet för samma pris. Halva min matkostnad är sprit!!
Vart ska jag i övermorgon?? Ingen aning. (Cliffhanger!)
I väntans tider
Sover hyfsat en stund tack vara ögonmasken, väska och dator kvar när jag vaknar, bara en sån sak!
På flyget ner satt jag bredvid en belgare som bodde i Singapore men jobbade med Off Shore-nåt i Bangkok. Han undrade om jag ville ha hans nummer om det strulade till sig med förseningen. Stolt tackade jag nej. Nu kändes det som det kunde varit intressant. Fast det här har ju en intressant dimension det också!
Vi vandrar bort till informationen och får beskedet att det inte är någon från JetStar på flygplatsen, men om vi checkar ut vid 2, hittar vårt bagage, så möter vi dem vid check in.
På Changi finns mycket som sagt, förutom kryp i mattan. Vi tittar in på en av de tre biograferna, hälsar på i fjärilsparken, småäter lite av den dyra maten och åker mellan terminalerna med tåget. Terminal 3 är svalare än de andra. Mm.. här händer det grejjer.
Personalen verkar vara två kategorier. Public service är singaporianer (kan man heta så?), vaktmästare och städ något annat, kanske kineser. De kan iallafall inte engelska. Alla är jättetrevliga och hjälpsamma!
Vid två är det utcheckning, vårt bagage står och väntar i "Lost and founds" *puh*
En snabbpaus ut under bar himmel, in i avgångshallen och allt här ute är tråkigare, varmare, fulare jämfört med den fina insidan.
Vi går till incheckningen…
Två gånger faktiskt, för jag vill inte klaga när jag checkar in. Vågen kan bli en besvärlig historia. Så, först dit med ett leende och hur synd det är om oss, låtsas som det astunga handbagaget är fjäderlätt och datorväskan bara innehåller en lap-top. 24kg väska accepteras och jag har klarat en till flaskhals. Får dessutom "Gång + Exit" igen, 13D i en A320.
Vi hittar sen annan personal som vi förklarar vår frustratin över senaste dygnet för.
Självklart är de ju bara handlingbolag och de får inte heller tag i JetStar. Qantas äger JetStar, som körs som två bolag, JetAsia och JetStar International. Vårt byte var mellan de båda och de skyller på varandra. De som försenade oss är inte där och går inte att nå, de andra har inte gjort nåt fel. Moderbolaget svarar inte i telefon.
Hos alla vi pratar med lyser det igenom att det är kört för oss att få något stöd (nu bad vi om att få koamma in i transit-hotellet och duscha och få en matvoucher) för inte ens de fick svar och hjälp när de hade problem… kort sagt så märktes det att de inte gillade JetStar själva. Och som en sa, "Det är ett lågprisbolag, de tar er mellan två punkter och inget mer". Vi kanske kunde fått lite information i går kväll i allafall…ja det kan ju tycka blev svaret.
Vi uppmanas framföra klagomål på deras hemsida, "…men det kommer inte att hjälpa." Vi konstaterar att vi kommer förmodligen att chansa och boka med dem igen, men med större marginaler. Till exempel inte förbetala hotellet på destinationen.
OK, SIN vinner över BKK, bortsett från den vidriga heltäckningsmattan överallt. Och jag inser plötsligt att tack o lov är det inte 'håligolvet' toaletter. Det kunde alltså varit värre!
Och det är inte förbjudet med tuggummi i Singapore, men det är förbjudet att spotta ut det på gatan. Och det finns inte att köpa, utom nikotintuggummin.
Sari har adapter till uttagen! Den följer med in i handbagaget och jag kan få liv i burken och få in ett par bilder i datorn, och få upp filmen med kryp på YouTube! Kul, men nu är det gaten som gäller, fort… går med datorn fortfarande på uppladdning av filmen med krypen, 35% klart, då åker datorn uppfälld genom röntgen. (De har ju säkerhetskontroll vid gaten här.)
Klart, äntligen, snart boarding, ordning på allt. Då.. NEJ! Jag har varit här ett dygn! Och glömde att jag lovat ta med en flaska Vodka till en jag haft kontakt med på Bali!
Rätt nytt plan, ingen mat, dyra wraps, flygvärdinna som heter "Irish". Undrar hur många kommentarer om dan hon får för sitt namn. Hur tänker föräldrarna då? Eller kan de inte engelska, eller varför byter man inte namn? Jag hade gärna velat fatta hur det gick till med namngivningen där. Eller är alla syskon döpta efter kaffedrinkar!?
Sitter och funderar på menlösa kommentarer i familjen…"Latte är så blek", "Skumma inte över nu Capuccino" men får inte till det riktigt.
Snart möts jag av en bil som hämtar vid flyplatsen och tar mig till dykcentrets eget hotell. Svårt att hålla budget när det jävlas ju! Hoppas på dykning i morrn!
På flyget ner satt jag bredvid en belgare som bodde i Singapore men jobbade med Off Shore-nåt i Bangkok. Han undrade om jag ville ha hans nummer om det strulade till sig med förseningen. Stolt tackade jag nej. Nu kändes det som det kunde varit intressant. Fast det här har ju en intressant dimension det också!
Vi vandrar bort till informationen och får beskedet att det inte är någon från JetStar på flygplatsen, men om vi checkar ut vid 2, hittar vårt bagage, så möter vi dem vid check in.
På Changi finns mycket som sagt, förutom kryp i mattan. Vi tittar in på en av de tre biograferna, hälsar på i fjärilsparken, småäter lite av den dyra maten och åker mellan terminalerna med tåget. Terminal 3 är svalare än de andra. Mm.. här händer det grejjer.Personalen verkar vara två kategorier. Public service är singaporianer (kan man heta så?), vaktmästare och städ något annat, kanske kineser. De kan iallafall inte engelska. Alla är jättetrevliga och hjälpsamma!
Vid två är det utcheckning, vårt bagage står och väntar i "Lost and founds" *puh*
En snabbpaus ut under bar himmel, in i avgångshallen och allt här ute är tråkigare, varmare, fulare jämfört med den fina insidan.
Vi går till incheckningen…
Två gånger faktiskt, för jag vill inte klaga när jag checkar in. Vågen kan bli en besvärlig historia. Så, först dit med ett leende och hur synd det är om oss, låtsas som det astunga handbagaget är fjäderlätt och datorväskan bara innehåller en lap-top. 24kg väska accepteras och jag har klarat en till flaskhals. Får dessutom "Gång + Exit" igen, 13D i en A320.
Vi hittar sen annan personal som vi förklarar vår frustratin över senaste dygnet för.
Självklart är de ju bara handlingbolag och de får inte heller tag i JetStar. Qantas äger JetStar, som körs som två bolag, JetAsia och JetStar International. Vårt byte var mellan de båda och de skyller på varandra. De som försenade oss är inte där och går inte att nå, de andra har inte gjort nåt fel. Moderbolaget svarar inte i telefon.
Hos alla vi pratar med lyser det igenom att det är kört för oss att få något stöd (nu bad vi om att få koamma in i transit-hotellet och duscha och få en matvoucher) för inte ens de fick svar och hjälp när de hade problem… kort sagt så märktes det att de inte gillade JetStar själva. Och som en sa, "Det är ett lågprisbolag, de tar er mellan två punkter och inget mer". Vi kanske kunde fått lite information i går kväll i allafall…ja det kan ju tycka blev svaret.
Vi uppmanas framföra klagomål på deras hemsida, "…men det kommer inte att hjälpa." Vi konstaterar att vi kommer förmodligen att chansa och boka med dem igen, men med större marginaler. Till exempel inte förbetala hotellet på destinationen.
OK, SIN vinner över BKK, bortsett från den vidriga heltäckningsmattan överallt. Och jag inser plötsligt att tack o lov är det inte 'håligolvet' toaletter. Det kunde alltså varit värre!
Och det är inte förbjudet med tuggummi i Singapore, men det är förbjudet att spotta ut det på gatan. Och det finns inte att köpa, utom nikotintuggummin.
Sari har adapter till uttagen! Den följer med in i handbagaget och jag kan få liv i burken och få in ett par bilder i datorn, och få upp filmen med kryp på YouTube! Kul, men nu är det gaten som gäller, fort… går med datorn fortfarande på uppladdning av filmen med krypen, 35% klart, då åker datorn uppfälld genom röntgen. (De har ju säkerhetskontroll vid gaten här.)
Klart, äntligen, snart boarding, ordning på allt. Då.. NEJ! Jag har varit här ett dygn! Och glömde att jag lovat ta med en flaska Vodka till en jag haft kontakt med på Bali!
Rätt nytt plan, ingen mat, dyra wraps, flygvärdinna som heter "Irish". Undrar hur många kommentarer om dan hon får för sitt namn. Hur tänker föräldrarna då? Eller kan de inte engelska, eller varför byter man inte namn? Jag hade gärna velat fatta hur det gick till med namngivningen där. Eller är alla syskon döpta efter kaffedrinkar!?
Sitter och funderar på menlösa kommentarer i familjen…"Latte är så blek", "Skumma inte över nu Capuccino" men får inte till det riktigt.
Snart möts jag av en bil som hämtar vid flyplatsen och tar mig till dykcentrets eget hotell. Svårt att hålla budget när det jävlas ju! Hoppas på dykning i morrn!
The Terminal, SIN - Changi
Jag pratade med check in på BKK, "Lös förseningen och anslutningen i Singapore" Sa hon.
Jag pratade med JetStar-personalen på flyget, "Gå till Transit C" Sa dom.
Från gate D, där vi landar, till C är det 1000 m minst! Och jag kan alltså inte gå igenom immigration för att hämta min väska utan måste stanna i internationella zonen. All min dykutrustning! Ska den ensam få åka runt på bandet… där ute, utanför immigration alldeles ensam.
Damen vid Transit C fattar ingenting, och JetStar-personalen har gått hem. Fast dom borde vetat att jag kom, de har ju hela bokingen!
Det kan hända att jag blev lite irriterad, möjligen. Men så länge jag är kvar på flygplatsen är jag deras problem, lämnar jag flygplatsen är jag ensam.
Hon hänvisar till flygplatsens informationsdisk där de är jättetrevliga och hjälpsamma. De lyckas boka om mig på samma flight dagen efter, kvällsflyget till Bali.
Jaha! Singapore ett dygn, vad ska jag göra här? Klockan är 23, fredagkväll. Lämnar jag flygplatsen är det dyrtaxi in till stan, dyrt hotellrum, ett par tusen. De trevliga, varav en som pratade lite svenska och finska, sa att det är kört. Jetstar ersätter inte sånt här. Finskan märkte jag eftersom det anslöt sig två finskor med samma problem. Så nu är vi tre :-)
Power of three! Tjafsar och väntar en stud till på att få en övernattning men får filtar och nu, kl. 3, är vi nedbäddade i vilstolar. Våra väskor står förhoppningsvis på lost & found.
Eftersom hudläkaren mailat mig att hon ville byta kräm mot tabletter för en hudinflamation, vill jag så snabbt som möjligt få tag i det. Så nu har jag hänvisats ett varv runt mellan alla terminaler, 2-3-1-2. Det är stort! Jag är ensam långa sträckor.. Och det går tåg mellan terminalerna, skytrain. Jag kan se ner på taxibilarna utanför från tåget men rör mig fortfarande i internationell zon. Seven-eleven, apotek, Subway, läkare har öppet dygnet runt.
En inomhus stad! Delvis folktom där jag åker rullbana ensam i långa långa korridorer. Heltäckningsmatta överallt , och en svag lukt av mögel. Så där som under presseningen i båten ibland på vårkanten. Det bor små små djur i mattan, som festar på brödsmulor! Euw… Jag som tänkt vara lite så där cool o behenisk och sova på golvet! Don't!
Fast tabletterna fick jag inte. De tyckte jag skulle gå till en singaporedoktor på dagen. Jag får ta tag i det om några timmar, tillsammans med rumsbokningar och dykbokningar på Bali som spricker. Stoppar in axelremmen till ryggan under baken, lägger datorn under stolen och drar ner ögonskyddet.
Kanske syns krypen på filmen:
http://www.youtube.com/watch?v=fX0jWLb15eA
Jag pratade med JetStar-personalen på flyget, "Gå till Transit C" Sa dom.
Från gate D, där vi landar, till C är det 1000 m minst! Och jag kan alltså inte gå igenom immigration för att hämta min väska utan måste stanna i internationella zonen. All min dykutrustning! Ska den ensam få åka runt på bandet… där ute, utanför immigration alldeles ensam.
Damen vid Transit C fattar ingenting, och JetStar-personalen har gått hem. Fast dom borde vetat att jag kom, de har ju hela bokingen!
Det kan hända att jag blev lite irriterad, möjligen. Men så länge jag är kvar på flygplatsen är jag deras problem, lämnar jag flygplatsen är jag ensam.
Hon hänvisar till flygplatsens informationsdisk där de är jättetrevliga och hjälpsamma. De lyckas boka om mig på samma flight dagen efter, kvällsflyget till Bali.
Jaha! Singapore ett dygn, vad ska jag göra här? Klockan är 23, fredagkväll. Lämnar jag flygplatsen är det dyrtaxi in till stan, dyrt hotellrum, ett par tusen. De trevliga, varav en som pratade lite svenska och finska, sa att det är kört. Jetstar ersätter inte sånt här. Finskan märkte jag eftersom det anslöt sig två finskor med samma problem. Så nu är vi tre :-)
Power of three! Tjafsar och väntar en stud till på att få en övernattning men får filtar och nu, kl. 3, är vi nedbäddade i vilstolar. Våra väskor står förhoppningsvis på lost & found.Eftersom hudläkaren mailat mig att hon ville byta kräm mot tabletter för en hudinflamation, vill jag så snabbt som möjligt få tag i det. Så nu har jag hänvisats ett varv runt mellan alla terminaler, 2-3-1-2. Det är stort! Jag är ensam långa sträckor.. Och det går tåg mellan terminalerna, skytrain. Jag kan se ner på taxibilarna utanför från tåget men rör mig fortfarande i internationell zon. Seven-eleven, apotek, Subway, läkare har öppet dygnet runt.
En inomhus stad! Delvis folktom där jag åker rullbana ensam i långa långa korridorer. Heltäckningsmatta överallt , och en svag lukt av mögel. Så där som under presseningen i båten ibland på vårkanten. Det bor små små djur i mattan, som festar på brödsmulor! Euw… Jag som tänkt vara lite så där cool o behenisk och sova på golvet! Don't!Fast tabletterna fick jag inte. De tyckte jag skulle gå till en singaporedoktor på dagen. Jag får ta tag i det om några timmar, tillsammans med rumsbokningar och dykbokningar på Bali som spricker. Stoppar in axelremmen till ryggan under baken, lägger datorn under stolen och drar ner ögonskyddet.
Kanske syns krypen på filmen:
http://www.youtube.com/watch?v=fX0jWLb15eA
Långlunch på BKK
Jag har lite jobbigt att dela med mig av mina intryck just nu. Singapore airport har andra eluttag, och jag skall inte ens vara här. Jag skall vara på Bali nu. PÅ BALI SKA JAG VA!
---
Vaknar i god tid på NapPark@Khao San, packar, flyttar spring straps (Hälremmar till fenor) till datorväskan, Semester-Yoken i fickan osv. och kom ner till 24kg incheckat bagage. Vilket visar sig få passera! :-)
Hittar inte frukosten från i går på gatan ,"Djå", utan tar omelett på vandrarhemmet, jättegott och det är den skojfriska städerskan som gör den, jag fattar inte riktigt men jag tror hon beskriver vår framtid tillsammans medan hon lagade maten. Jag log glatt tillbaka.
Prick 10 blir jag hämtad i en minivan, full med packning och folk. Inklämd längst bak mellan en kille från Polen, en italienska, en indonesiska och en österikiska rullar vi mot flygplatsen och delar resplan med varandra.
Jag bör alltså, enligt dem, ta speedboat till Gili, besöka vulkanen på Lombok och flyga till Manado med Lionair, bo på Lorenzos och dyka från Bunaken och överlag inte vara så godtrogen. *Puh* Hade ju bara tänkt stanna 10 dagar för att sen vara på Koh Lanta ett tag. Btw kunde man bott på "Siam oriental Inn" på för 220 THB per natt (Kallvatten och fläkt). Men jag var väldigt nöjd med NapPark för 440 THB (Varmdusch och AC). Det finns ju risker med AC, fast det är skönt under anpassningen och skönt att skinnet får torka ibland så småsår kan läka.
Allt flyter på fram till "Departure"-tavlan. Min flight är 4 timmar försenad. Så jag missar anslutningen i Singapore.
Okejj… så. Hur det löser sig vet jag inte för jag måste prata med bolaget i Singapore. Jag ringer i allafall hotellet i Kuta och säger att kl 22 är jag inte där hur som helst.
Får en måltidsbiljett, går genom tull och säkerhetskontrollen och beställer mat. Mat är alltid spännande :-) Klibbigt ris med mango till efterrätt, lite jolmigt med gott ändå.
Jag köper Lonely Planet's "Bali & Lombok" och "Thailand", eftersom jag nu har tid att läsa! Lite dyra, men det spar jag nog in på att inte göra kardinalfel (igen).
Fin och fräsch flyplats, snyggt bygge och ska man hänga nånstans så är det väl här. Hoppas toaletterna är bra. Undrar förresten om de där barnen som dansade på plankorna, under bron, i sitt skjul vid dyn, är stolta över sin flyplats...
---
Vaknar i god tid på NapPark@Khao San, packar, flyttar spring straps (Hälremmar till fenor) till datorväskan, Semester-Yoken i fickan osv. och kom ner till 24kg incheckat bagage. Vilket visar sig få passera! :-)
Hittar inte frukosten från i går på gatan ,"Djå", utan tar omelett på vandrarhemmet, jättegott och det är den skojfriska städerskan som gör den, jag fattar inte riktigt men jag tror hon beskriver vår framtid tillsammans medan hon lagade maten. Jag log glatt tillbaka.
Prick 10 blir jag hämtad i en minivan, full med packning och folk. Inklämd längst bak mellan en kille från Polen, en italienska, en indonesiska och en österikiska rullar vi mot flygplatsen och delar resplan med varandra.
Jag bör alltså, enligt dem, ta speedboat till Gili, besöka vulkanen på Lombok och flyga till Manado med Lionair, bo på Lorenzos och dyka från Bunaken och överlag inte vara så godtrogen. *Puh* Hade ju bara tänkt stanna 10 dagar för att sen vara på Koh Lanta ett tag. Btw kunde man bott på "Siam oriental Inn" på för 220 THB per natt (Kallvatten och fläkt). Men jag var väldigt nöjd med NapPark för 440 THB (Varmdusch och AC). Det finns ju risker med AC, fast det är skönt under anpassningen och skönt att skinnet får torka ibland så småsår kan läka.
Allt flyter på fram till "Departure"-tavlan. Min flight är 4 timmar försenad. Så jag missar anslutningen i Singapore.
Okejj… så. Hur det löser sig vet jag inte för jag måste prata med bolaget i Singapore. Jag ringer i allafall hotellet i Kuta och säger att kl 22 är jag inte där hur som helst.
Får en måltidsbiljett, går genom tull och säkerhetskontrollen och beställer mat. Mat är alltid spännande :-) Klibbigt ris med mango till efterrätt, lite jolmigt med gott ändå.
Jag köper Lonely Planet's "Bali & Lombok" och "Thailand", eftersom jag nu har tid att läsa! Lite dyra, men det spar jag nog in på att inte göra kardinalfel (igen).
Fin och fräsch flyplats, snyggt bygge och ska man hänga nånstans så är det väl här. Hoppas toaletterna är bra. Undrar förresten om de där barnen som dansade på plankorna, under bron, i sitt skjul vid dyn, är stolta över sin flyplats...
Toto, I've a feeling we're not in Kansas any more.
Sista kvällen i Bangkok.
Tre glada städerskor vill att jag ska gå och äta med dom. Men jag vet inte vad dom har för ”intentioner”, är jag snubben med plastkort? Men det vore ju kul med sällskap av locals...
Nå, jag duckar och äter själv i alla fall. Sätter mig vid ett plastbord på hörnet av Tanung Tani, och pekar på det alla andra har. Nån het grönsaksröra med kycking, för 40 THB. Känns bra på alla sätt. Att sitta där, och inte på de för turister tillrättalagda restaurangerna med färglada lyktor och trästaket, bambutak, ja ni vet. Inget ont om det, jag kommer att sitta där med, men nu vill jag pröva att lägga mig lågt för att få in känslan. Till exempel känslan av att nu har thaimaten… kommit igenom kroppen ordentligt. Och apropå det är det en sån där toalett där man inte får lägga papper i stolen. Fast det finns duschhandtag bredvid, rätt ok sätt faktiskt! Nog fräschare än papper i alla fall.
Ett thaipar sätter sig mitt emot (tillbaka på gatan nu!) och jag staplar på mina få ord och försöker reda ut skillnaden på orden Gai=Höna/Kyckling, Glai=Nära och Glai=långt bort, för de låter likadant, men sakta börjar jag höra nyanserna.
Tar en kvällspromenad runt turistfällorna på Khao San, "mister, mister..."
Jag ser en annan snubbe i min ålder och tänker ”Vad gör han här?”, kul det där med hur man tänker… han kanske är nåt coolt, som dykinstruktör på väg till jobbet ☺
Nån predikant som gapar stort över gatan. Förmodligen engelska men hans tal blir endast vokaler och i synnerhet ”Å”. Så det hörs bara ”Båå bå båååå bå bååå, redemption”. Vill han frälsa hedningarna? Med teckenspråk kommer jag och ett par gatuförsäljare överens om att han nog är galen, men han får hålla på.
Efter allt promenerande tar jag chansen på en thaimassage av rygg och ben. Och det får jag också! Underbart knådad och stretchad blev jag. Till skillnad från i Phuket när jag ville massera vaderna under IDCn (dykinstruktörsutbildningen) i Kata. Jag gick in på det snyggaste stället för att få det seriöst, men ”massösen” och jag var inte överens om var på kroppen vaderna satt, så jag reste mig och gick.
(Ja! Det gjorde jag! Vem muttrade "Eller hur.." ?)
Nu skickar en vän en länk till en blogg om thaipolitik, tänk, jag har i dag knallat bara något kvarter från där polisen mobiliserade i dag! Utan en aning! (Jag att dom alltså, inte tvärtom. Eller de visste säkert inte heller att jag gick där..eee...)
De vill inte prata med oss om politik, Taksin eller prinsens arv av kronan, de thai vi möter. Personal, guider mm. De verkar tycka att det har vi inte med att göra.
http://gingmalee.blogspot.com/
Upp tidigt i morgon och trolla bort 6kg ur packningen inför flyget till Bali, Denpasar.
Tre glada städerskor vill att jag ska gå och äta med dom. Men jag vet inte vad dom har för ”intentioner”, är jag snubben med plastkort? Men det vore ju kul med sällskap av locals...
Nå, jag duckar och äter själv i alla fall. Sätter mig vid ett plastbord på hörnet av Tanung Tani, och pekar på det alla andra har. Nån het grönsaksröra med kycking, för 40 THB. Känns bra på alla sätt. Att sitta där, och inte på de för turister tillrättalagda restaurangerna med färglada lyktor och trästaket, bambutak, ja ni vet. Inget ont om det, jag kommer att sitta där med, men nu vill jag pröva att lägga mig lågt för att få in känslan. Till exempel känslan av att nu har thaimaten… kommit igenom kroppen ordentligt. Och apropå det är det en sån där toalett där man inte får lägga papper i stolen. Fast det finns duschhandtag bredvid, rätt ok sätt faktiskt! Nog fräschare än papper i alla fall.
Ett thaipar sätter sig mitt emot (tillbaka på gatan nu!) och jag staplar på mina få ord och försöker reda ut skillnaden på orden Gai=Höna/Kyckling, Glai=Nära och Glai=långt bort, för de låter likadant, men sakta börjar jag höra nyanserna.
Tar en kvällspromenad runt turistfällorna på Khao San, "mister, mister..."
Jag ser en annan snubbe i min ålder och tänker ”Vad gör han här?”, kul det där med hur man tänker… han kanske är nåt coolt, som dykinstruktör på väg till jobbet ☺
Nån predikant som gapar stort över gatan. Förmodligen engelska men hans tal blir endast vokaler och i synnerhet ”Å”. Så det hörs bara ”Båå bå båååå bå bååå, redemption”. Vill han frälsa hedningarna? Med teckenspråk kommer jag och ett par gatuförsäljare överens om att han nog är galen, men han får hålla på.
Efter allt promenerande tar jag chansen på en thaimassage av rygg och ben. Och det får jag också! Underbart knådad och stretchad blev jag. Till skillnad från i Phuket när jag ville massera vaderna under IDCn (dykinstruktörsutbildningen) i Kata. Jag gick in på det snyggaste stället för att få det seriöst, men ”massösen” och jag var inte överens om var på kroppen vaderna satt, så jag reste mig och gick.
(Ja! Det gjorde jag! Vem muttrade "Eller hur.." ?)
Nu skickar en vän en länk till en blogg om thaipolitik, tänk, jag har i dag knallat bara något kvarter från där polisen mobiliserade i dag! Utan en aning! (Jag att dom alltså, inte tvärtom. Eller de visste säkert inte heller att jag gick där..eee...)
De vill inte prata med oss om politik, Taksin eller prinsens arv av kronan, de thai vi möter. Personal, guider mm. De verkar tycka att det har vi inte med att göra.
http://gingmalee.blogspot.com/
Upp tidigt i morgon och trolla bort 6kg ur packningen inför flyget till Bali, Denpasar.
Grand Palace
6 personer i rummet här på NapPark.
Jag, 2 spanska killar, 2 tjejer från NZ, Mark o jag.
De fyra förstnämnda är 20+ nåt. Är ute 24 timmar i stöten. Och gör vad de nu gör. Mark är kul! Han är från Sydafrika och trodde han var äldst av alla omkring, men jag spöade honom där med några år! Han kommer närmast från Indien och Nepal. Vi pratar ”vuxet”, han o jag ☺
(En knodd sa ”Excuse me Mister.” när vi möttes i dörren…)
Vad är ”pratar vuxet”? Det är nån perspektivförändring ändå. Det där att lämna familj o barn, tryggt liv, prylar jobb för äventyret, till skillnad från sabbatsår, extraknäckat 6 månader och åka iväg. Vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Vi letar inte after ”Partyt”, i synnerhet inte vid fullmåne på en strand. Skyltar om billig sprit lockar inte in mig, inte heller stroblampor och bas-pumpande hög musik.
Eller letar vi? Letar nån? Finns det vi och dom? Kanske är vi alla bara på äventyr, fast med nyansskillnader. Fullmoon party, grillspett på en bakgata, bygga till garaget, gå en salsakurs?
2.07 Får vi viss klarhet. Ena tjejen och ett främmande par bär in sin pissfulla kompis och dumpar henne i sängen efter att ha kört hem henne i skottkärra. Sen börjar fylletjafset, om nån hade kysst killen, var de ska sova, vi går, vi stannar, var är mina pengar bla bla med hög röst.
Tyvärr låter det som hon blivit drogad, bara okontaktbar plötsligt mellan drinkarna.
Hon tillbringar hela dagen efter utslagen i sängen, och de som skulle till Koh Samui i dag.
---
Dagens projekt är Grand Palace.
”Rama I byggde Bangkok”, han hade väl lite hjälp antar jag.
Det börjar med random frukost vid vägkanten, en kall soppa med något som kanske är bovete, kanske ris… med något som kan vara yogurt. Gott!!
Mer trafikfrågor. sexfiliga cirkulationsplatser. Fast ordning o reda! Filer och signaler. Inte som i Paris (Porte maillot), 100 bilar snurrade runt utan filer och ut/infarter lite här och där. Det var läskigt att köra bil där! Vänster bild Paris, racerbana! Höger bild, Bangkok, filkörning.
Sitter på buss 82 mot Grand Palace. Här är vi outsiders, lite udda och konstiga. Kan inte språket, vet inte hur man beter sig. Jag vet fortfarande inte hur och om jag borde betala på bussen. Jag bleka stora människa i avvikande kläder.
Vid GP, där kungarna bodde förr, till nuvarande kungens bror dog där på 40 talet, möter jag en entrévakt i fin uniform som tyvärr meddelar att det är stängt nu, och jag behöver långbyxor. Byxor går att låna, men gör en tur och titta på andra saker först! Andra tempel. En Tuk Tuk till tre platser 50 THB. Låter ju bra och jag åker iväg.
Jag undrar om det är meningen att man inte ska se var man är, för det gör man inte. Annars kunde de väl ha plasttak. Framme vid ”standing Buddha” känns det bra och Buddhan är stor.
Vidare till turistinformationen enligt den karta jag fick av vakten och hans kompis i Tuk Tuken. Stop, han öppnar dörren och jag går in i en…. Herrekipering! Så pass! ”Jag vill ha lite turistinformation” säger jag och expediten lovar att informera. Men inte får jag en engelskspråkig guide till Bangkok. Jag går tillbaka till min Tuk Tuk och säger turistinformation. Vi kommer till TAT, men det är mer en resebyrå och bokningsagentur. Inga broschyrer eller tips på vad man kan göra idag… Gå och shoppa säger han till mig. Shoppa? Jo jag vet att folk gör det men jag gillar inte shopping som sysselsättning i sig. Dessutom har jag redan övervikt, och för mycket packning också. Nu är han sur, kör mig till ett tempel och lämnar mig där. Gold Mount. Fint.
Sen gåååår jag tillbaka till GP. Funderar på om jag orkar se mer guld och mosaik, men man ”ska” se GP. Och minsann, de stänger om 15 minuter. Nej, det var inte stängt förut, lilla grisvakten lurade ut mig på tuk tuk-resa bara!
Hugger en guide och betalar inträde, förmodligen för dyrt men va tusan. Totalt 750 THB. Nu vill jag inte se mer sånt. Möjligen följa med på en ceremoni, och få veta mer om folkets relation till sin religion.
Går hemåt, vid en flodbank bor en familj på plankor vid dyn. Två barn dansar till musik i radion. Kontraster. Och central kyla i husen kanske nåt vi kan hjälpa till med? Det här ser lite tokigt ut.
Redwood parkett för 120kr/kvm i en affär. Hm. Vad blir det för 1000kvm från fabriken+frakt+moms? Får vi ens importera träslaget?
Åker buss några kvarter, bredvid mig sitter en liten dam med en påse bröd. De ser goda ut. Det är ju så mysigt det där med att komma hem med färskt gott bröd. Lite lycka. Men brödet tar slut. Vi behöver återskapa lyckan hela tiden, som kärlek kanske. Allt vackert och värdefullt behöver vård och bränsle. Det ska njutas i stunden, som ett mandala. Man ska inte tro att brödet finns där hela veckan, eller ta lyckan för given.
Nu ska jag ut och äta ☺
Jag, 2 spanska killar, 2 tjejer från NZ, Mark o jag.
De fyra förstnämnda är 20+ nåt. Är ute 24 timmar i stöten. Och gör vad de nu gör. Mark är kul! Han är från Sydafrika och trodde han var äldst av alla omkring, men jag spöade honom där med några år! Han kommer närmast från Indien och Nepal. Vi pratar ”vuxet”, han o jag ☺
(En knodd sa ”Excuse me Mister.” när vi möttes i dörren…)
Vad är ”pratar vuxet”? Det är nån perspektivförändring ändå. Det där att lämna familj o barn, tryggt liv, prylar jobb för äventyret, till skillnad från sabbatsår, extraknäckat 6 månader och åka iväg. Vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Vi letar inte after ”Partyt”, i synnerhet inte vid fullmåne på en strand. Skyltar om billig sprit lockar inte in mig, inte heller stroblampor och bas-pumpande hög musik.
Eller letar vi? Letar nån? Finns det vi och dom? Kanske är vi alla bara på äventyr, fast med nyansskillnader. Fullmoon party, grillspett på en bakgata, bygga till garaget, gå en salsakurs?
2.07 Får vi viss klarhet. Ena tjejen och ett främmande par bär in sin pissfulla kompis och dumpar henne i sängen efter att ha kört hem henne i skottkärra. Sen börjar fylletjafset, om nån hade kysst killen, var de ska sova, vi går, vi stannar, var är mina pengar bla bla med hög röst.
Tyvärr låter det som hon blivit drogad, bara okontaktbar plötsligt mellan drinkarna.
Hon tillbringar hela dagen efter utslagen i sängen, och de som skulle till Koh Samui i dag.
---
Dagens projekt är Grand Palace.
”Rama I byggde Bangkok”, han hade väl lite hjälp antar jag.
Det börjar med random frukost vid vägkanten, en kall soppa med något som kanske är bovete, kanske ris… med något som kan vara yogurt. Gott!!
Mer trafikfrågor. sexfiliga cirkulationsplatser. Fast ordning o reda! Filer och signaler. Inte som i Paris (Porte maillot), 100 bilar snurrade runt utan filer och ut/infarter lite här och där. Det var läskigt att köra bil där! Vänster bild Paris, racerbana! Höger bild, Bangkok, filkörning.
Sitter på buss 82 mot Grand Palace. Här är vi outsiders, lite udda och konstiga. Kan inte språket, vet inte hur man beter sig. Jag vet fortfarande inte hur och om jag borde betala på bussen. Jag bleka stora människa i avvikande kläder.
Vid GP, där kungarna bodde förr, till nuvarande kungens bror dog där på 40 talet, möter jag en entrévakt i fin uniform som tyvärr meddelar att det är stängt nu, och jag behöver långbyxor. Byxor går att låna, men gör en tur och titta på andra saker först! Andra tempel. En Tuk Tuk till tre platser 50 THB. Låter ju bra och jag åker iväg.
Jag undrar om det är meningen att man inte ska se var man är, för det gör man inte. Annars kunde de väl ha plasttak. Framme vid ”standing Buddha” känns det bra och Buddhan är stor.
Vidare till turistinformationen enligt den karta jag fick av vakten och hans kompis i Tuk Tuken. Stop, han öppnar dörren och jag går in i en…. Herrekipering! Så pass! ”Jag vill ha lite turistinformation” säger jag och expediten lovar att informera. Men inte får jag en engelskspråkig guide till Bangkok. Jag går tillbaka till min Tuk Tuk och säger turistinformation. Vi kommer till TAT, men det är mer en resebyrå och bokningsagentur. Inga broschyrer eller tips på vad man kan göra idag… Gå och shoppa säger han till mig. Shoppa? Jo jag vet att folk gör det men jag gillar inte shopping som sysselsättning i sig. Dessutom har jag redan övervikt, och för mycket packning också. Nu är han sur, kör mig till ett tempel och lämnar mig där. Gold Mount. Fint.Sen gåååår jag tillbaka till GP. Funderar på om jag orkar se mer guld och mosaik, men man ”ska” se GP. Och minsann, de stänger om 15 minuter. Nej, det var inte stängt förut, lilla grisvakten lurade ut mig på tuk tuk-resa bara!
Hugger en guide och betalar inträde, förmodligen för dyrt men va tusan. Totalt 750 THB. Nu vill jag inte se mer sånt. Möjligen följa med på en ceremoni, och få veta mer om folkets relation till sin religion.
Går hemåt, vid en flodbank bor en familj på plankor vid dyn. Två barn dansar till musik i radion. Kontraster. Och central kyla i husen kanske nåt vi kan hjälpa till med? Det här ser lite tokigt ut.Redwood parkett för 120kr/kvm i en affär. Hm. Vad blir det för 1000kvm från fabriken+frakt+moms? Får vi ens importera träslaget?
Åker buss några kvarter, bredvid mig sitter en liten dam med en påse bröd. De ser goda ut. Det är ju så mysigt det där med att komma hem med färskt gott bröd. Lite lycka. Men brödet tar slut. Vi behöver återskapa lyckan hela tiden, som kärlek kanske. Allt vackert och värdefullt behöver vård och bränsle. Det ska njutas i stunden, som ett mandala. Man ska inte tro att brödet finns där hela veckan, eller ta lyckan för given.
Nu ska jag ut och äta ☺
6 okt på rundtur i BKK
Det här med att skriva ökar den mentala närvaron på mina utflykter. När jag nu ser något, går funderingarna till värdet, intresset och sen medvetandegörs detta i en formulering i huvudet, spännande. Jag gillar det men funderar på att låsa bloggen, så jag slipper ha det offentligt.
Sov gott och vaknade normal svensk tid vid 7, vilket är 12 här. Tomatjosfrukost på 7/11. Sen ett skutt på buss 15 från Khao San till Lumpini Park.
Buss 15. Mmm.. luktar som lastbilen vi hade på Harva för 30 år sedan. Diesel och damm, motorn sitter nära och är en del av miljön med sitt klassiska råa dieselljud. Ibland blandas det med andra bussar som stannar nära i trafiken och det blir en symfoni av gamla dieslar på tomgång.
Inredningen är av krom, bakelit och plåt, golvet av träplankor. En inredning som håller, i alla fall 50 år… nu är den …patinerad?
På motorhuven, bredvid chauffören, ligger konduktörskans lilla son och sover. Dörrarna öppnas i farten och ibland stannas det knappt för på och avstigning, bara dörrarna som öppnas lite snabbt. Folk kliver av och på, ingen verkar betala. Att kliva ut mitt i trafiken mellan körbanorna är också ok.
12 filer. Alla står stilla. Länge. Det tar tid. På kartan där jag försöker följa med är det svårt först, för det som är kvarter på kartan, vore nog mer lämpligt att kalla stadsdelar. Stora städer, lika stor turistkarta som hemma, annan skala!. Minns hur jag blev lurad av storleken på Londons tunnelbana, för den var ju lika stor som Stockholms… eller hur!? På kartan ja.
Taxibilarna har klara fina färger, blå, gröna, gula, röda, sirisa!
Reliken till miljöbov, har vid fönstret nära utgången en klisterlapp att företaget är ISO certifierat. Så mycket för det, att dokumentera är en sak, att minska utsläppen en annan. Det vore en fin bild att visa upp i fullmäktige när centern är stolta över sitt ”miljöarbete” med att certifiera kommunen ☺
Hoppar av vid ett rödljus nära Lumpini park, duggregn, sätter mig under ett tälttak och övar Thaifraser. Som ”Är allt inkluderat i det priset” och annat fiffigt.
Ett barn matar duvor, de är en flock runt henne, hon matar lyckligt och får dem att hoppa, som hundar och ta brödet ur hennes hand. Hon pratar engelska, är nog där med en barnflicka. Som nickar när jag undrar om det är ok att ta en bild.
Bra exempel på Marshall B Rosenbergs liknelse med pojken som matar änderna, vem är lyckligast, pojken eller fåglarna? I betydelsen att vi har ett inneboende behov att bidra till andras välbefinnande, det får oss att må bra. Flickan verkar oerhört närvarande och lycklig.
Går mot ”Sky Train”, ett tåg som går högt ovanför gatuplanet. Fräscht, 10 år gammalt bara, betongdesign. Men räls och peronger går oerhört nära bostäderna och elledningarna. Inom räckhåll ibland faktiskt!
Fotgängare måste hinna över 6 filer i taget, inga viloplatser som hemma inte. Så grön gubbe börjar nästan omedelbart att blinka för att bli röd igen. Jag försöker gå ”i skuggan” av lokalbefolkningen i förhoppningen att de vet vad de gör och har för avsikt att överleva dagen. Vilket tyvärr inte är så säkert i en fatalistisk kultur.
Trafikljusen har en stor digital timer med nedräkning i sekunder till omslag, det är ju smart!
Ok, ”Surasat Station”, jag spegelvänder världen och letar en timme på fel sida om stationen efter ”State Tower”, där Scirocco bar finns på 64 våningen. Förmodligen märkte inte världen att den var spegelvänd men ingen visste hur som helst var tornet låg. Tornet, bestämd form singular hade jag räknat med. Men det var många just där. Vänder kartan rätt, hittar en tyska som faktiskt bodde där! Så, på helt fel plats utifrån var olika personer satt ett kryss på min karta, hittade jag, kl.16.30, Tornet! ☺
Går ner mot floden och förstår att flodbåtar är smart, det ska jag ta hem sen, några hållplatser bara till Khao San.
Floden är högre än gatuplanet så det läcker vatten genom betongvallen ut på gatorna. Jag går…in i mörkret, genom rännilar av flodvatten, mellan hus och prång.
Fukten går hårt åt byggnaderna, växter pressar sig in och sliter upp putsen. De har inte frost o kyla, men även här försöker naturen återställa, återerövra.
Passerar flodpolisens hamn, lite svår att urskilja från all annan bråte där nere men de har fina uniformer. Går vidare tills jag är riktigt vilse och ensam. En hund börjar skälla, jag ser inte men hör honom. Hoppas han inte är på samma sida alla väggar och prång som jag. Men se, det är han. Jag går sakta och tittar tillbaka, sidledes in i ett hus. Någon portgång. En man pekar vidare in i huset när jag säger ”Out”, Road” och ser hjälplös ut. Balanserar över några plankor, genom en trädgård och en grind. Så, bakgata igen när det skymmer. Och då är klockan 18! Mot State Tower igen, och mot baren på 64 våningen. Vad nu jag har där uppe att göra. Höjdskräck som en..som en Gnu? Nä, kan inte ge det epitetet till nåt annat än mig själv. ”Höjdrädd som Jocke Schmidt” borde det heta, det är illa det. Ska dit ändå, för som Ronja vill jag ju akta mig för höjder, MEN blir stoppad vid hissen och får mycket artigt veta att mina shorts och sandaler inte är del i den dresskod som Scirocco bar har. Nähe.
Då tar jag väl den där båten hem då da… Ah! Nej, de går ju inte i mörkret!
En trevlig och informativ kille på väg ut tycker att en Tuk Tuk nog är bäst sätt att komma hem, det kostar nog bara 100 THB. Jag håller med, och stadsturer är ju kul. Och se! Han råkar ju köra Tuk Tuk själv, kan man tänka. Hemåt går bra, med millimetermarginaler visserligen, och taket är lite lågt och jag vill se, så jag ligger på rygg och framstår förmodligen som nerdrogad ☺
Sov gott och vaknade normal svensk tid vid 7, vilket är 12 här. Tomatjosfrukost på 7/11. Sen ett skutt på buss 15 från Khao San till Lumpini Park.
Buss 15. Mmm.. luktar som lastbilen vi hade på Harva för 30 år sedan. Diesel och damm, motorn sitter nära och är en del av miljön med sitt klassiska råa dieselljud. Ibland blandas det med andra bussar som stannar nära i trafiken och det blir en symfoni av gamla dieslar på tomgång.
Inredningen är av krom, bakelit och plåt, golvet av träplankor. En inredning som håller, i alla fall 50 år… nu är den …patinerad?
På motorhuven, bredvid chauffören, ligger konduktörskans lilla son och sover. Dörrarna öppnas i farten och ibland stannas det knappt för på och avstigning, bara dörrarna som öppnas lite snabbt. Folk kliver av och på, ingen verkar betala. Att kliva ut mitt i trafiken mellan körbanorna är också ok. 12 filer. Alla står stilla. Länge. Det tar tid. På kartan där jag försöker följa med är det svårt först, för det som är kvarter på kartan, vore nog mer lämpligt att kalla stadsdelar. Stora städer, lika stor turistkarta som hemma, annan skala!. Minns hur jag blev lurad av storleken på Londons tunnelbana, för den var ju lika stor som Stockholms… eller hur!? På kartan ja.
Taxibilarna har klara fina färger, blå, gröna, gula, röda, sirisa!Reliken till miljöbov, har vid fönstret nära utgången en klisterlapp att företaget är ISO certifierat. Så mycket för det, att dokumentera är en sak, att minska utsläppen en annan. Det vore en fin bild att visa upp i fullmäktige när centern är stolta över sitt ”miljöarbete” med att certifiera kommunen ☺
Hoppar av vid ett rödljus nära Lumpini park, duggregn, sätter mig under ett tälttak och övar Thaifraser. Som ”Är allt inkluderat i det priset” och annat fiffigt.
Ett barn matar duvor, de är en flock runt henne, hon matar lyckligt och får dem att hoppa, som hundar och ta brödet ur hennes hand. Hon pratar engelska, är nog där med en barnflicka. Som nickar när jag undrar om det är ok att ta en bild.Bra exempel på Marshall B Rosenbergs liknelse med pojken som matar änderna, vem är lyckligast, pojken eller fåglarna? I betydelsen att vi har ett inneboende behov att bidra till andras välbefinnande, det får oss att må bra. Flickan verkar oerhört närvarande och lycklig.
Går mot ”Sky Train”, ett tåg som går högt ovanför gatuplanet. Fräscht, 10 år gammalt bara, betongdesign. Men räls och peronger går oerhört nära bostäderna och elledningarna. Inom räckhåll ibland faktiskt!
Fotgängare måste hinna över 6 filer i taget, inga viloplatser som hemma inte. Så grön gubbe börjar nästan omedelbart att blinka för att bli röd igen. Jag försöker gå ”i skuggan” av lokalbefolkningen i förhoppningen att de vet vad de gör och har för avsikt att överleva dagen. Vilket tyvärr inte är så säkert i en fatalistisk kultur.
Trafikljusen har en stor digital timer med nedräkning i sekunder till omslag, det är ju smart!
Ok, ”Surasat Station”, jag spegelvänder världen och letar en timme på fel sida om stationen efter ”State Tower”, där Scirocco bar finns på 64 våningen. Förmodligen märkte inte världen att den var spegelvänd men ingen visste hur som helst var tornet låg. Tornet, bestämd form singular hade jag räknat med. Men det var många just där. Vänder kartan rätt, hittar en tyska som faktiskt bodde där! Så, på helt fel plats utifrån var olika personer satt ett kryss på min karta, hittade jag, kl.16.30, Tornet! ☺Fint värre i entrén, nån infodisk en bit in i komplexet är ledsen ”Men de öppnar baren först klockan 18”. Attans. Promenad o lunch istället., När det inte duggar så droppar det från alla luftkonditioneringar. Jag tänker att, sånt här är nyttigt, att få känna på de lägre nivåerna i Maslows pyramid. Inte, ”Tusan att båten inte går 5 knop till”, utan ”En fräsch toa vore underbart”.
Små hus, plottriga som nåt ur Pettsson, bredvid skyskrapor med glasfasader, dessa två bilder är samma korsning!
Små hus, plottriga som nåt ur Pettsson, bredvid skyskrapor med glasfasader, dessa två bilder är samma korsning!
Går ner mot floden och förstår att flodbåtar är smart, det ska jag ta hem sen, några hållplatser bara till Khao San.
Floden är högre än gatuplanet så det läcker vatten genom betongvallen ut på gatorna. Jag går…in i mörkret, genom rännilar av flodvatten, mellan hus och prång. Fukten går hårt åt byggnaderna, växter pressar sig in och sliter upp putsen. De har inte frost o kyla, men även här försöker naturen återställa, återerövra.
Passerar flodpolisens hamn, lite svår att urskilja från all annan bråte där nere men de har fina uniformer. Går vidare tills jag är riktigt vilse och ensam. En hund börjar skälla, jag ser inte men hör honom. Hoppas han inte är på samma sida alla väggar och prång som jag. Men se, det är han. Jag går sakta och tittar tillbaka, sidledes in i ett hus. Någon portgång. En man pekar vidare in i huset när jag säger ”Out”, Road” och ser hjälplös ut. Balanserar över några plankor, genom en trädgård och en grind. Så, bakgata igen när det skymmer. Och då är klockan 18! Mot State Tower igen, och mot baren på 64 våningen. Vad nu jag har där uppe att göra. Höjdskräck som en..som en Gnu? Nä, kan inte ge det epitetet till nåt annat än mig själv. ”Höjdrädd som Jocke Schmidt” borde det heta, det är illa det. Ska dit ändå, för som Ronja vill jag ju akta mig för höjder, MEN blir stoppad vid hissen och får mycket artigt veta att mina shorts och sandaler inte är del i den dresskod som Scirocco bar har. Nähe.
Då tar jag väl den där båten hem då da… Ah! Nej, de går ju inte i mörkret!
En trevlig och informativ kille på väg ut tycker att en Tuk Tuk nog är bäst sätt att komma hem, det kostar nog bara 100 THB. Jag håller med, och stadsturer är ju kul. Och se! Han råkar ju köra Tuk Tuk själv, kan man tänka. Hemåt går bra, med millimetermarginaler visserligen, och taket är lite lågt och jag vill se, så jag ligger på rygg och framstår förmodligen som nerdrogad ☺
Kvarteret Khao San
Omtumlad av intryck. Lukten av kryddor, stekos och sopor. Mest goda dofter faktiskt, när många äter runt gathörnen. Jag har inte sett en ”riktig” stad i Thailand förut, där man kan gå på bakgator utan att se en enda turist.
Bakgator ja, tveksamt var gator och hus börjar och slutar ibland. Det kan vara en gång genom ett hus, eller en passage mellan två byggnader. När jag tittar upp är det generationers lager av konstruktioner mellan husen som skymmer himlen. Markiser, presenningar, plåtar, rostiga järnbalkar omlindade av olika slags kablar till fläktar och lampor. Husen växer samman! Inte bara i luften utan livet växer, eller snarare flyter mellan inne och ute. Utan klar gräns.
Vardagsrummet glider ut över gatan, och gatan sköljer in i vardagsrummet/butiken. Svårt att se om det är en affärslokal eller privatbostad ibland. Det är förmodligen både och. Barnet sover på gatan, morfar ligger i soffan och tittar på TV, en kvinna sitter och syr och någon lagar mat. Jag vet inte om man får gå in och sätta sig, är det en restaurang, eller är det deras köksbord?
Men det är ett sjudande liv. Förmodligen en kamp för brödfödan och man lever kanske i sin sysselsättning. Mest på trottoaren.
Elen ja, det gamla vanliga, en sladd i taget när den behövs tills det ser ut som skatbon längs väggar och mellan hus. E-on skulle få gåshud när stora träd vuxit ihop med sladdnystan, men det funkar! Så typisk scen i ”Beach” när städerskan kör svabben mellan elsladdarna så det blixtrar.
Råttmöte, ett riktigt litet fetto i mörkret (litet om det varit en katt). Vi tittar på varandra en stund innan han klafsar iväg. Det finns nån storlek på rådisar där dom inte är så rädda längre verkar det som.
Nu är det då så att ögonkontakt undvikes gärna. En försäljare som får ögonkontakt hugger så hårt. Eller som, …hm..personen med långt hår och smink, som frågar var jag kommer ifrån och sätter handen i skrevet (på mig, nota bene). Tack, men nej tack till det då da.
Priser är konstiga. Läsk dyrt, grillspett billigt. Jag åt något …segt som en kvinna menade var inifrån en kyckling. Sen ville jag köpa två tommuggar till rummet. Och insåg att jag fick betala fullpris för kaffe för muggarna.
Det är inte lätt att veta när man ska vara på sin vakt så här i början.
Det kan vara så att jag ska öva på att hålla i pengar. Inte köra ”Jag vill betala och göra rätt för mig”, utan snarare ”Ska du ha pengar av mig ska du ha ett gott skäl och anstränga dig”
Jag vandrar längs marknaden på natten. Allt finns. Vilken återanvändning! Ett berg av gamla fjärrkontroller, begagnade skor mm mm kvarter efter kvarter.
Fast de små igelkottarna målade i neonfärger var inte kul att se ☹
Bakgator ja, tveksamt var gator och hus börjar och slutar ibland. Det kan vara en gång genom ett hus, eller en passage mellan två byggnader. När jag tittar upp är det generationers lager av konstruktioner mellan husen som skymmer himlen. Markiser, presenningar, plåtar, rostiga järnbalkar omlindade av olika slags kablar till fläktar och lampor. Husen växer samman! Inte bara i luften utan livet växer, eller snarare flyter mellan inne och ute. Utan klar gräns.
Vardagsrummet glider ut över gatan, och gatan sköljer in i vardagsrummet/butiken. Svårt att se om det är en affärslokal eller privatbostad ibland. Det är förmodligen både och. Barnet sover på gatan, morfar ligger i soffan och tittar på TV, en kvinna sitter och syr och någon lagar mat. Jag vet inte om man får gå in och sätta sig, är det en restaurang, eller är det deras köksbord?
Men det är ett sjudande liv. Förmodligen en kamp för brödfödan och man lever kanske i sin sysselsättning. Mest på trottoaren.
Elen ja, det gamla vanliga, en sladd i taget när den behövs tills det ser ut som skatbon längs väggar och mellan hus. E-on skulle få gåshud när stora träd vuxit ihop med sladdnystan, men det funkar! Så typisk scen i ”Beach” när städerskan kör svabben mellan elsladdarna så det blixtrar.
Råttmöte, ett riktigt litet fetto i mörkret (litet om det varit en katt). Vi tittar på varandra en stund innan han klafsar iväg. Det finns nån storlek på rådisar där dom inte är så rädda längre verkar det som.
Nu är det då så att ögonkontakt undvikes gärna. En försäljare som får ögonkontakt hugger så hårt. Eller som, …hm..personen med långt hår och smink, som frågar var jag kommer ifrån och sätter handen i skrevet (på mig, nota bene). Tack, men nej tack till det då da.
Priser är konstiga. Läsk dyrt, grillspett billigt. Jag åt något …segt som en kvinna menade var inifrån en kyckling. Sen ville jag köpa två tommuggar till rummet. Och insåg att jag fick betala fullpris för kaffe för muggarna.
Det är inte lätt att veta när man ska vara på sin vakt så här i början.
Det kan vara så att jag ska öva på att hålla i pengar. Inte köra ”Jag vill betala och göra rätt för mig”, utan snarare ”Ska du ha pengar av mig ska du ha ett gott skäl och anstränga dig”
Jag vandrar längs marknaden på natten. Allt finns. Vilken återanvändning! Ett berg av gamla fjärrkontroller, begagnade skor mm mm kvarter efter kvarter.
Fast de små igelkottarna målade i neonfärger var inte kul att se ☹NapPark@Khao San
B777-300 Betydligt mysigare plan, gott om plats och karta var vi är. Gillar sånt ju, hastighet, höjd, temperatur. Och att se spännande platsers namn när vi flyger över dem och tänka ”Dit vill jag ju också!” Reklam på TVn, 5 bilder i sekunden! Gränsar till subliminalt.
Övar på att försöka räkna ut när och var vi möter soluppgången, tror det blir kl.4 Istanbul-tid. Efter 5 timmars flygning. Givet klockan är 23 i Istanbul och flygresan tar 9 timmar. Klockan är 3 i Bangkok.
Till min glädje är min väska med! Och jag kommer ut i den fuktiga, underbara, tryckande värmen och den sötaktig doften av Thailand, liten lyckorush! Tackar duktigt nej till taxierbjudanden för 1100 THB och tar den utmärkta bussen direkt till Khao San för 150 där jag bokat på NapPark hotel. Duggregnar lite, mulet, känns skönt.
Rookie mistake igen: Tar Tuk-tuk, jag är ju lite hjälplös med all packning, orörlig, och det är trångt, ska kosta 20 THB till hotellet. Jag blir körd till fel hotel (rätt gata tack o lov) i en omväg runt stadsdelen och han vill ha 100, som jag i allafall får ner till 60. Lite kanske, men jag HAR ingen inkomst!
Hostel, verkar fint, lugnt, fräscht, jättetrevligt bemötande. Så där som jag skulle vilja ha det, våningssängar, 90cm sovalkover med ett låsbart skåp. Wi-Fi och strömuttag ☺
Karta, pass o pengar. Nu ska jag köpa kontantkort till mobilen.
4 okt Istanbul
Rookie mistake! Jodå, jag visste det. Allt om det, verkligen rett ut det där med var man köper på tax free. Man gör det på transitstället! Om man inte är säker på att en plomberad påse godkänns vid bytet. Men, nej då, jag knallar iväg från ARN Tax Free med en pava gin i näven.
Icke sa nicke ta med på flyget till BKK från Istanbul, men dröm om min förvåning när jag faktiskt hittar någon snäll (livsfarlig?) som tar med mig in på toaletterna och hyggligt plomberar min gin med IST Tax Free påse :-) Skrämmande, men just nu kul för mig. Och det är ju bara gin i flaskan, så.
Annars satt jag där på A320-200 i mitt exitsäte och försökte, på order av reptilhjärnan få ögonkontakt med Flygvärdinnan (med stor bokstav), ser mig runt och ser oss sitta där, en rad med 5 medelålders gråa herrar i vita skjortor. Sött! De skulle på nått bussinessmöte i Georgien. Prövar tomatjos, prövar även att skriva jos, svårt. Men vill hitta nått att dricka som är lite kul utan alkohol. Tomatjuice, "kul", nja.
Snett bakom sitter två svenskor med ett öronbedövande skratt, *aj*. Har det en funktion, ska man höras så andra uppmärksammar en? Som när man pratar högt på stockholmska när man är ute och reser i landet, så alla fattar att man är från stan. Tänker på påfåglar. Måsar mer kanske? ..tanken på måsarna får mig att le lite för mig själv.
Jag gillar fortfarande start och landning, men jösses vad de får slita däremellan kabinpersonalen. Mat ut, dricka ut, mat in, kaffe ut, skräp in och i högt tempo i ett trångt utrymme, osedvanligt varmt var det också.
Gate 208 boarding ☺
4 okt Arlanda
Planerat länge, det vet ju alla, jag gillar att prata och vill ju få idéer om saker. Som att man hänger det tunga runt halsen eller lägger det i fickorna före check in! Eller att det finns microfiberhanddukar!
Jag trodde jag planerat i 10år, sen jag tog dykcert. Varenda elev vet väl att jag varit på väg till asien för att dyka! Men när jag packade lägenheten hittade jag ett 30 år gammalt papper där det står att mitt drömliv är med en ryggsäck på resande fot! Tänk vad jag visste, och glömt. På nåt sjukt vis får jag väl ändå vara tacksam för det som hänt på skolan som dödat all vilja att vara kvar, så jag äntligen kom iväg. *Ett försiktigt Tjo!*
Parkerar bilen, ställer in "torrbollen" och hinken med ättiksprit i bilen (återigen dessa bra tips jag fått) och drar över "kapellet". Som direkt blåser bort! Tack för det Biltema (dåligt tips, välj en presenning istället). Det är ett (j-a) dammskydd för inomhusbruk! Försöker med silvertejp få det att hänga kvar, det regnar ju in vid ena dörren. Nu ser bilen ut som en julgran pyntad av en blind treåring.
Taxi 020 till Arlanda. Förhör mig om reglerna och jobbet som chaffis, allt är ju möjligt numera när jag inte är lärare med fast anställning. Taxi på sommarnätterna, ja kanske det! På vägen till ARN frågar en vän i ett sms om jag vill ha skjuts. Hm, jo.. jag kunde ju frågat, men inte jag inte. Kan själv. 275 kr kostade det.
26 kg väger väskan, handbagaget på ryggen vill jag inte ens tänka på! Men det går bra till Bangkok (BKK) eftersom Turk Air tillåter 30 Det blir värre till Bali (DPS) då Jetair tar 20 efter specialbeställning. Var tusan ska jag göra av 6 kg!? Ha på mig BCD och våtdräkt eller? Kan ju se skumt ut.
Hur i hela friden kan det vara så sjukt dyrt inne i taxfree området? Eller jo, klart att konkurrensen är minimal, betalningsviljan hög, och stamgäster… nja. Men 109:- för en räkmacka är löjligt, tar en bulle för 10:- för det är nån bulldag eller nått. Bulldag! Intressant. Vem får igenom dessa dagar. "Kanelbullens dag". "Isterbandets dag"? Har Svenska Akademien en liten grupp för vad de 365 dagarna skall tillägnas? I så fall bör 'sylta' få 31 April.
Men jag gillar flygplatser, och alla andra knutpunkter för resande. Det är en plats av förväntan, flytt och frihetsgrader. Här finns världens alla platser med namn på tavlor. Det finns förbindelser till fascinerande platser! Avgångstavlan är som ett smörgåsbord av godsaker där jag stannar och drömmer en stund för att sen glädjas åt att jag faktiskt är på väg och vill njuta av det jag gör mer än drömma om det jag inte gör just nu. Bangkok i morrn. Here and now.
Jag bad om "gång", kanske till och med nödutgång om jag har tur! Att sitta innerst ger mig kvävningskänsla. Tänk OM jag måste på toa när de andra sover, bara tanken gör ju att det redan är kört. Möjligen kan det finnas ett lugn närmast fönstret, och knäna lever farligt vid gången när vagnarna far fram och tillbaka som skottspolar. Men, jag sitter vid gången när jag flyger, tack. Och inte längst fram/bak… och tvingas sova med toakön vaggandes mot mig, och alldeles för mycket information på molekylärinivå om vad de haft för sig.
Kanske ska lägga min tunga Aqualungeregulator i datorväskan!
Förresten tror jag att jag sträckte en muskel i ryggen när jag nös (av h-e) i morse.
Avslutar kaffe o bulle och strosar bort mot Gate 18 för att se vad de har för sig.
---
