Jocke på äventyr

Sover hyfsat en stund tack vara ögonmasken, väska och dator kvar när jag vaknar, bara en sån sak!

På flyget ner satt jag bredvid en belgare som bodde i Singapore men jobbade med Off Shore-nåt i Bangkok. Han undrade om jag ville ha hans nummer om det strulade till sig med förseningen. Stolt tackade jag nej. Nu kändes det som det kunde varit intressant. Fast det här har ju en intressant dimension det också!

Vi vandrar bort till informationen och får beskedet att det inte är någon från JetStar på flygplatsen, men om vi checkar ut vid 2, hittar vårt bagage, så möter vi dem vid check in.

På Changi finns mycket som sagt, förutom kryp i mattan. Vi tittar in på en av de tre biograferna, hälsar på i fjärilsparken, småäter lite av den dyra maten och åker mellan terminalerna med tåget. Terminal 3 är svalare än de andra. Mm.. här händer det grejjer.

Personalen verkar vara två kategorier. Public service är singaporianer (kan man heta så?), vaktmästare och städ något annat, kanske kineser. De kan iallafall inte engelska. Alla är jättetrevliga och hjälpsamma!

Vid två är det utcheckning, vårt bagage står och väntar i "Lost and founds" *puh*
En snabbpaus ut under bar himmel, in i avgångshallen och allt här ute är tråkigare, varmare, fulare jämfört med den fina insidan.

Vi går till incheckningen…
Två gånger faktiskt, för jag vill inte klaga när jag checkar in. Vågen kan bli en besvärlig historia. Så, först dit med ett leende och hur synd det är om oss, låtsas som det astunga handbagaget är fjäderlätt och datorväskan bara innehåller en lap-top. 24kg väska accepteras och jag har klarat en till flaskhals. Får dessutom "Gång + Exit" igen, 13D i en A320.
Vi hittar sen annan personal som vi förklarar vår frustratin över senaste dygnet för.

Självklart är de ju bara handlingbolag och de får inte heller tag i JetStar. Qantas äger JetStar, som körs som två bolag, JetAsia och JetStar International. Vårt byte var mellan de båda och de skyller på varandra. De som försenade oss är inte där och går inte att nå, de andra har inte gjort nåt fel. Moderbolaget svarar inte i telefon.
Hos alla vi pratar med lyser det igenom att det är kört för oss att få något stöd (nu bad vi om att få koamma in i transit-hotellet och duscha och få en matvoucher) för inte ens de fick svar och hjälp när de hade problem… kort sagt så märktes det att de inte gillade JetStar själva. Och som en sa, "Det är ett lågprisbolag, de tar er mellan två punkter och inget mer". Vi kanske kunde fått lite information i går kväll i allafall…ja det kan ju tycka blev svaret.

Vi uppmanas framföra klagomål på deras hemsida, "…men det kommer inte att hjälpa." Vi konstaterar att vi kommer förmodligen att chansa och boka med dem igen, men med större marginaler. Till exempel inte förbetala hotellet på destinationen.

OK, SIN vinner över BKK, bortsett från den vidriga heltäckningsmattan överallt. Och jag inser plötsligt att tack o lov är det inte 'håligolvet' toaletter. Det kunde alltså varit värre!

Och det är inte förbjudet med tuggummi i Singapore, men det är förbjudet att spotta ut det på gatan. Och det finns inte att köpa, utom nikotintuggummin.

Sari har adapter till uttagen! Den följer med in i handbagaget och jag kan få liv i burken och få in ett par bilder i datorn, och få upp filmen med kryp på YouTube! Kul, men nu är det gaten som gäller, fort… går med datorn fortfarande på uppladdning av filmen med krypen, 35% klart, då åker datorn uppfälld genom röntgen. (De har ju säkerhetskontroll vid gaten här.)
Klart, äntligen, snart boarding, ordning på allt. Då.. NEJ! Jag har varit här ett dygn! Och glömde att jag lovat ta med en flaska Vodka till en jag haft kontakt med på Bali!

Rätt nytt plan, ingen mat, dyra wraps, flygvärdinna som heter "Irish". Undrar hur många kommentarer om dan hon får för sitt namn. Hur tänker föräldrarna då? Eller kan de inte engelska, eller varför byter man inte namn? Jag hade gärna velat fatta hur det gick till med namngivningen där. Eller är alla syskon döpta efter kaffedrinkar!?
Sitter och funderar på menlösa kommentarer i familjen…"Latte är så blek", "Skumma inte över nu Capuccino" men får inte till det riktigt.

Snart möts jag av en bil som hämtar vid flyplatsen och tar mig till dykcentrets eget hotell. Svårt att hålla budget när det jävlas ju! Hoppas på dykning i morrn!

Jag pratade med check in på BKK, "Lös förseningen och anslutningen i Singapore" Sa hon.
Jag pratade med JetStar-personalen på flyget, "Gå till Transit C" Sa dom.
Från gate D, där vi landar, till C är det 1000 m minst! Och jag kan alltså inte gå igenom immigration för att hämta min väska utan måste stanna i internationella zonen. All min dykutrustning! Ska den ensam få åka runt på bandet… där ute, utanför immigration alldeles ensam.

Damen vid Transit C fattar ingenting, och JetStar-personalen har gått hem. Fast dom borde vetat att jag kom, de har ju hela bokingen!
Det kan hända att jag blev lite irriterad, möjligen. Men så länge jag är kvar på flygplatsen är jag deras problem, lämnar jag flygplatsen är jag ensam.
Hon hänvisar till flygplatsens informationsdisk där de är jättetrevliga och hjälpsamma. De lyckas boka om mig på samma flight dagen efter, kvällsflyget till Bali.

Jaha! Singapore ett dygn, vad ska jag göra här? Klockan är 23, fredagkväll. Lämnar jag flygplatsen är det dyrtaxi in till stan, dyrt hotellrum, ett par tusen. De trevliga, varav en som pratade lite svenska och finska, sa att det är kört. Jetstar ersätter inte sånt här. Finskan märkte jag eftersom det anslöt sig två finskor med samma problem. Så nu är vi tre :-)
Power of three! Tjafsar och väntar en stud till på att få en övernattning men får filtar och nu, kl. 3, är vi nedbäddade i vilstolar. Våra väskor står förhoppningsvis på lost & found.

Eftersom hudläkaren mailat mig att hon ville byta kräm mot tabletter för en hudinflamation, vill jag så snabbt som möjligt få tag i det. Så nu har jag hänvisats ett varv runt mellan alla terminaler, 2-3-1-2. Det är stort! Jag är ensam långa sträckor.. Och det går tåg mellan terminalerna, skytrain. Jag kan se ner på taxibilarna utanför från tåget men rör mig fortfarande i internationell zon. Seven-eleven, apotek, Subway, läkare har öppet dygnet runt.
En inomhus stad! Delvis folktom där jag åker rullbana ensam i långa långa korridorer. Heltäckningsmatta överallt , och en svag lukt av mögel. Så där som under presseningen i båten ibland på vårkanten. Det bor små små djur i mattan, som festar på brödsmulor! Euw… Jag som tänkt vara lite så där cool o behenisk och sova på golvet! Don't!

Fast tabletterna fick jag inte. De tyckte jag skulle gå till en singaporedoktor på dagen. Jag får ta tag i det om några timmar, tillsammans med rumsbokningar och dykbokningar på Bali som spricker. Stoppar in axelremmen till ryggan under baken, lägger datorn under stolen och drar ner ögonskyddet.

Kanske syns krypen på filmen:
http://www.youtube.com/watch?v=fX0jWLb15eA

Jag har lite jobbigt att dela med mig av mina intryck just nu. Singapore airport har andra eluttag, och jag skall inte ens vara här. Jag skall vara på Bali nu. PÅ BALI SKA JAG VA!
---
Vaknar i god tid på NapPark@Khao San, packar, flyttar spring straps (Hälremmar till fenor) till datorväskan, Semester-Yoken i fickan osv. och kom ner till 24kg incheckat bagage. Vilket visar sig få passera! :-)

Hittar inte frukosten från i går på gatan ,"Djå", utan tar omelett på vandrarhemmet, jättegott och det är den skojfriska städerskan som gör den, jag fattar inte riktigt men jag tror hon beskriver vår framtid tillsammans medan hon lagade maten. Jag log glatt tillbaka.

Prick 10 blir jag hämtad i en minivan, full med packning och folk. Inklämd längst bak mellan en kille från Polen, en italienska, en indonesiska och en österikiska rullar vi mot flygplatsen och delar resplan med varandra.

Jag bör alltså, enligt dem, ta speedboat till Gili, besöka vulkanen på Lombok och flyga till Manado med Lionair, bo på Lorenzos och dyka från Bunaken och överlag inte vara så godtrogen. *Puh* Hade ju bara tänkt stanna 10 dagar för att sen vara på Koh Lanta ett tag. Btw kunde man bott på "Siam oriental Inn" på för 220 THB per natt (Kallvatten och fläkt). Men jag var väldigt nöjd med NapPark för 440 THB (Varmdusch och AC). Det finns ju risker med AC, fast det är skönt under anpassningen och skönt att skinnet får torka ibland så småsår kan läka.

Allt flyter på fram till "Departure"-tavlan. Min flight är 4 timmar försenad. Så jag missar anslutningen i Singapore.
Okejj… så. Hur det löser sig vet jag inte för jag måste prata med bolaget i Singapore. Jag ringer i allafall hotellet i Kuta och säger att kl 22 är jag inte där hur som helst.

Får en måltidsbiljett, går genom tull och säkerhetskontrollen och beställer mat. Mat är alltid spännande :-) Klibbigt ris med mango till efterrätt, lite jolmigt med gott ändå.
Jag köper Lonely Planet's "Bali & Lombok" och "Thailand", eftersom jag nu har tid att läsa! Lite dyra, men det spar jag nog in på att inte göra kardinalfel (igen).

Fin och fräsch flyplats, snyggt bygge och ska man hänga nånstans så är det väl här. Hoppas toaletterna är bra. Undrar förresten om de där barnen som dansade på plankorna, under bron, i sitt skjul vid dyn, är stolta över sin flyplats...

Sista kvällen i Bangkok.
Tre glada städerskor vill att jag ska gå och äta med dom. Men jag vet inte vad dom har för ”intentioner”, är jag snubben med plastkort? Men det vore ju kul med sällskap av locals...

Nå, jag duckar och äter själv i alla fall. Sätter mig vid ett plastbord på hörnet av Tanung Tani, och pekar på det alla andra har. Nån het grönsaksröra med kycking, för 40 THB. Känns bra på alla sätt. Att sitta där, och inte på de för turister tillrättalagda restaurangerna med färglada lyktor och trästaket, bambutak, ja ni vet. Inget ont om det, jag kommer att sitta där med, men nu vill jag pröva att lägga mig lågt för att få in känslan. Till exempel känslan av att nu har thaimaten… kommit igenom kroppen ordentligt. Och apropå det är det en sån där toalett där man inte får lägga papper i stolen. Fast det finns duschhandtag bredvid, rätt ok sätt faktiskt! Nog fräschare än papper i alla fall.

Ett thaipar sätter sig mitt emot (tillbaka på gatan nu!) och jag staplar på mina få ord och försöker reda ut skillnaden på orden Gai=Höna/Kyckling, Glai=Nära och Glai=långt bort, för de låter likadant, men sakta börjar jag höra nyanserna.

Tar en kvällspromenad runt turistfällorna på Khao San, "mister, mister..."
Jag ser en annan snubbe i min ålder och tänker ”Vad gör han här?”, kul det där med hur man tänker… han kanske är nåt coolt, som dykinstruktör på väg till jobbet ☺

Nån predikant som gapar stort över gatan. Förmodligen engelska men hans tal blir endast vokaler och i synnerhet ”Å”. Så det hörs bara ”Båå bå båååå bå bååå, redemption”. Vill han frälsa  hedningarna? Med teckenspråk kommer jag och ett par gatuförsäljare överens om att han nog är galen, men han får hålla på.

Efter allt promenerande tar jag chansen på en thaimassage av rygg och ben. Och det får jag också! Underbart knådad och stretchad blev jag. Till skillnad från i Phuket när jag ville massera vaderna under IDCn (dykinstruktörsutbildningen) i Kata. Jag gick in på det snyggaste stället för att få det seriöst, men ”massösen” och jag var inte överens om var på kroppen vaderna satt, så jag reste mig och gick.
(Ja! Det gjorde jag! Vem muttrade "Eller hur.." ?)

Nu skickar en vän en länk till en blogg om thaipolitik, tänk, jag har i dag knallat bara något kvarter från där polisen mobiliserade i dag! Utan en aning! (Jag att dom alltså, inte tvärtom. Eller de visste säkert inte heller att jag gick där..eee...)
De vill inte prata med oss om politik, Taksin eller prinsens arv av kronan, de thai vi möter. Personal, guider mm. De verkar tycka att det har vi inte med att göra.
http://gingmalee.blogspot.com/

Upp tidigt i morgon och trolla bort 6kg ur packningen inför flyget till Bali, Denpasar.

6 personer i rummet här på NapPark.
Jag, 2 spanska killar, 2 tjejer från NZ, Mark o jag.
De fyra förstnämnda är  20+ nåt. Är ute 24 timmar i stöten. Och gör vad de nu gör. Mark är kul! Han är från Sydafrika och trodde han var äldst av alla omkring, men jag spöade honom där med några år! Han kommer närmast från Indien och Nepal. Vi pratar ”vuxet”, han o jag ☺
(En knodd sa ”Excuse me Mister.” när vi möttes i dörren…)

Vad är ”pratar vuxet”? Det är nån perspektivförändring ändå. Det där att lämna familj o barn, tryggt liv, prylar jobb för äventyret, till skillnad från sabbatsår, extraknäckat 6 månader och åka iväg. Vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Vi letar inte after ”Partyt”, i synnerhet inte vid fullmåne på en strand. Skyltar om billig sprit lockar inte in mig, inte heller stroblampor och bas-pumpande hög musik.
Eller letar vi? Letar nån? Finns det vi och dom? Kanske är vi  alla bara på äventyr, fast med nyansskillnader. Fullmoon party, grillspett på en bakgata, bygga till garaget, gå en salsakurs?

2.07 Får vi viss klarhet. Ena tjejen och ett främmande par bär in sin pissfulla kompis och dumpar henne i sängen efter att ha kört hem henne i skottkärra. Sen börjar fylletjafset, om nån hade kysst killen, var de ska sova, vi går, vi stannar, var är mina pengar bla bla med hög röst.
Tyvärr låter det som hon blivit drogad, bara okontaktbar plötsligt mellan drinkarna.

Hon tillbringar hela dagen efter utslagen i sängen, och de som skulle till Koh Samui i dag.

---

Dagens projekt är Grand Palace.
”Rama I byggde Bangkok”, han hade väl lite hjälp antar jag.

Det börjar med random frukost vid vägkanten, en kall soppa med något som kanske är bovete, kanske ris… med något som kan vara yogurt. Gott!!

Mer trafikfrågor. sexfiliga cirkulationsplatser. Fast ordning o reda! Filer och signaler. Inte som i Paris (Porte maillot), 100 bilar snurrade runt utan filer och ut/infarter lite här och där. Det var läskigt att köra bil där! Vänster bild Paris, racerbana! Höger bild, Bangkok, filkörning.



Sitter på buss 82 mot Grand Palace. Här är vi outsiders, lite udda och konstiga. Kan inte språket, vet inte hur man beter sig. Jag vet fortfarande inte hur och om jag borde betala på bussen. Jag bleka stora människa i avvikande kläder.

Vid GP, där kungarna bodde förr, till nuvarande kungens bror dog där på 40 talet, möter jag en entrévakt i fin uniform som tyvärr meddelar att det är stängt nu, och jag behöver långbyxor. Byxor går att låna, men gör en tur och titta på andra saker först! Andra tempel. En Tuk Tuk till tre platser 50 THB. Låter ju bra och jag åker iväg.
Jag undrar om det är meningen att man inte ska se var man är, för det gör man inte. Annars kunde de väl ha plasttak. Framme vid ”standing Buddha” känns det bra och Buddhan är stor.
Vidare till turistinformationen enligt den karta jag fick av vakten och hans kompis i Tuk Tuken. Stop, han öppnar dörren och jag går in i en…. Herrekipering! Så pass! ”Jag vill ha lite turistinformation” säger jag och expediten lovar att informera. Men inte får jag en engelskspråkig guide till Bangkok. Jag går tillbaka till min Tuk Tuk och säger turistinformation. Vi kommer till TAT, men det är mer en resebyrå och bokningsagentur. Inga broschyrer eller tips på vad man kan göra idag… Gå och shoppa säger han till mig. Shoppa? Jo jag vet att folk gör det men jag gillar inte shopping som sysselsättning i sig. Dessutom har jag redan övervikt, och för mycket packning också. Nu är han sur, kör mig till ett tempel och lämnar mig där. Gold Mount. Fint.
Sen gåååår jag tillbaka till GP. Funderar på om jag orkar se mer guld och mosaik, men man ”ska” se GP. Och minsann, de stänger om 15 minuter. Nej, det var inte stängt förut, lilla grisvakten lurade ut mig på tuk tuk-resa bara!



Hugger en guide och betalar inträde, förmodligen för dyrt men va tusan. Totalt 750 THB. Nu vill jag inte se mer sånt. Möjligen följa med på en ceremoni, och få veta mer om folkets relation till sin religion.

Går hemåt, vid en flodbank bor en familj på plankor vid dyn. Två barn dansar till musik i radion. Kontraster. Och central kyla i husen kanske nåt vi kan hjälpa till med? Det här ser lite tokigt ut.

Redwood parkett för 120kr/kvm i en affär. Hm. Vad blir det för 1000kvm från fabriken+frakt+moms? Får vi ens importera träslaget?

Åker buss några kvarter, bredvid mig sitter en liten dam med en påse bröd. De ser goda ut. Det är ju så mysigt det där med att komma hem med färskt gott bröd. Lite lycka. Men brödet tar slut. Vi behöver återskapa lyckan hela tiden, som kärlek kanske. Allt vackert och värdefullt behöver vård och bränsle. Det ska njutas i stunden, som ett mandala. Man ska inte tro att brödet finns där hela veckan, eller ta lyckan för given.

Nu ska jag ut och äta ☺

Det här med att skriva ökar den mentala närvaron på mina utflykter. När jag nu ser något, går funderingarna till värdet, intresset och sen medvetandegörs detta i en formulering i huvudet, spännande. Jag gillar det men funderar på att låsa bloggen, så jag slipper ha det offentligt.

Sov gott och vaknade normal svensk tid vid 7, vilket är 12 här. Tomatjosfrukost på 7/11. Sen ett skutt på buss 15 från Khao San till Lumpini Park.

Buss 15. Mmm.. luktar som lastbilen vi hade på Harva för 30 år sedan. Diesel och damm, motorn sitter nära och är en del av miljön med sitt klassiska råa dieselljud. Ibland blandas det med andra bussar som stannar nära i trafiken och det blir en symfoni av gamla dieslar på tomgång.
Inredningen är av krom, bakelit och plåt, golvet av träplankor. En inredning som håller, i alla fall 50 år… nu är den …patinerad?

På motorhuven, bredvid chauffören, ligger konduktörskans lilla son och sover. Dörrarna öppnas i farten och ibland stannas det knappt för på och avstigning, bara dörrarna som öppnas lite snabbt. Folk kliver av och på, ingen verkar betala. Att kliva ut mitt i trafiken mellan körbanorna är också ok.

12 filer. Alla står stilla. Länge. Det tar tid. På kartan där jag försöker följa med är det svårt först, för det som är kvarter på kartan, vore nog mer lämpligt att kalla stadsdelar. Stora städer, lika stor turistkarta som hemma, annan skala!. Minns hur jag blev lurad av storleken på Londons tunnelbana, för den var ju lika stor som Stockholms… eller hur!? På kartan ja.

Taxibilarna har klara fina färger, blå, gröna, gula, röda, sirisa!

Reliken till miljöbov, har vid fönstret nära utgången en klisterlapp att företaget är ISO certifierat. Så mycket för det, att dokumentera är en sak, att minska utsläppen en annan. Det vore en fin bild att visa upp i fullmäktige när centern är stolta över sitt ”miljöarbete”  med att certifiera kommunen ☺

Hoppar av vid ett rödljus nära Lumpini park, duggregn, sätter mig under ett tälttak och övar Thaifraser. Som ”Är allt inkluderat i det priset” och annat fiffigt.
Ett barn matar duvor, de är en flock runt henne, hon matar lyckligt och får dem att hoppa, som hundar och ta brödet ur hennes hand. Hon pratar engelska, är nog där med en barnflicka. Som nickar när jag undrar om det är ok att ta en bild.
Bra exempel på Marshall B Rosenbergs liknelse med pojken som matar änderna, vem är lyckligast, pojken eller fåglarna? I betydelsen att vi har ett inneboende behov att bidra till andras välbefinnande, det får oss att må bra. Flickan verkar oerhört närvarande och lycklig.

Går mot ”Sky Train”, ett tåg som går högt ovanför gatuplanet. Fräscht, 10 år gammalt bara, betongdesign. Men räls och peronger går oerhört nära bostäderna och elledningarna. Inom räckhåll ibland faktiskt!

Fotgängare måste hinna över 6 filer i taget, inga viloplatser som hemma inte. Så grön gubbe börjar nästan omedelbart att blinka för att bli röd igen. Jag försöker gå ”i skuggan” av lokalbefolkningen i förhoppningen att de vet vad de gör och har för avsikt att överleva dagen. Vilket tyvärr inte är så säkert i en fatalistisk kultur.
Trafikljusen har en stor digital timer med nedräkning i sekunder till omslag, det är ju smart!

Ok, ”Surasat Station”, jag spegelvänder världen och letar en timme på fel sida om stationen efter ”State Tower”, där Scirocco bar finns på 64 våningen. Förmodligen märkte inte världen att den var spegelvänd men ingen visste hur som helst var tornet låg. Tornet, bestämd form singular hade jag räknat med. Men det var många just där. Vänder kartan rätt, hittar en tyska som faktiskt bodde där! Så, på helt fel plats utifrån var olika personer satt ett kryss på min karta, hittade jag, kl.16.30, Tornet! ☺




Går ner mot floden och förstår att flodbåtar är smart, det ska jag ta hem sen, några hållplatser bara till Khao San. Floden är högre än gatuplanet så det läcker vatten genom betongvallen ut på gatorna. Jag går…in i mörkret, genom rännilar av flodvatten, mellan hus och prång.
Fukten går hårt åt byggnaderna, växter pressar sig in och sliter upp putsen. De har inte frost o kyla, men även här försöker naturen återställa, återerövra.

Passerar flodpolisens hamn, lite svår att urskilja från all annan bråte där nere men de har fina uniformer. Går vidare tills jag är riktigt vilse och ensam. En hund börjar skälla, jag ser inte men hör honom. Hoppas han inte är på samma sida alla väggar och prång som jag. Men se, det är han. Jag går sakta och tittar tillbaka, sidledes in i ett hus. Någon portgång. En man pekar vidare in i huset när jag säger ”Out”, Road” och ser hjälplös ut. Balanserar över några plankor, genom en trädgård och en grind. Så, bakgata igen när det skymmer. Och då är klockan 18! Mot State Tower igen, och mot baren på 64 våningen. Vad nu jag har där uppe att göra. Höjdskräck som en..som en Gnu? Nä, kan inte ge det epitetet till nåt annat än mig själv. ”Höjdrädd som Jocke Schmidt” borde det heta, det är illa det. Ska dit ändå, för som Ronja vill jag ju akta mig för höjder, MEN blir stoppad vid hissen och får mycket artigt veta att mina shorts och sandaler inte är del i den dresskod som Scirocco bar har. Nähe.
Då tar jag väl den där båten hem då da… Ah! Nej, de går ju inte i mörkret!

En trevlig och informativ kille på väg ut tycker att en Tuk Tuk nog är bäst sätt att komma hem, det kostar nog bara 100 THB. Jag håller med, och stadsturer är ju kul. Och se! Han råkar ju köra Tuk Tuk själv, kan man tänka. Hemåt går bra, med millimetermarginaler visserligen, och taket är lite lågt och jag vill se, så jag ligger på rygg och framstår förmodligen som nerdrogad ☺

Omtumlad av intryck. Lukten av kryddor, stekos och sopor. Mest goda dofter faktiskt, när många äter runt gathörnen. Jag har inte sett en ”riktig” stad i Thailand förut, där man kan gå på bakgator utan att se en enda turist.
Bakgator ja, tveksamt var gator och hus börjar och slutar ibland. Det kan vara en gång genom ett hus, eller en passage mellan två byggnader. När jag tittar upp är det generationers lager av konstruktioner mellan husen som skymmer himlen. Markiser, presenningar, plåtar, rostiga järnbalkar omlindade av olika slags kablar till fläktar och lampor. Husen växer samman! Inte bara i luften utan livet växer, eller snarare flyter mellan inne och ute. Utan klar gräns.
Vardagsrummet glider ut över gatan, och gatan sköljer in i vardagsrummet/butiken. Svårt att se om det är en affärslokal eller privatbostad ibland. Det är förmodligen både och. Barnet sover på gatan, morfar ligger i soffan och tittar på TV, en kvinna sitter och syr och någon lagar mat. Jag vet inte om man får gå in och sätta sig, är det en restaurang, eller är det deras köksbord?
Men det är ett sjudande liv. Förmodligen en kamp för brödfödan och man lever kanske i sin sysselsättning. Mest på trottoaren.

Elen ja, det gamla vanliga, en sladd i taget när den behövs tills det ser ut som skatbon längs väggar och mellan hus. E-on skulle  få gåshud när stora träd vuxit ihop med sladdnystan, men det funkar! Så typisk scen i ”Beach” när städerskan kör svabben mellan elsladdarna så det blixtrar.

Råttmöte, ett riktigt litet fetto i mörkret (litet om det varit en katt). Vi tittar på varandra en stund innan han klafsar iväg. Det finns nån storlek på rådisar där dom inte är så rädda längre verkar det som.

Nu är det då så att ögonkontakt undvikes gärna. En försäljare som får ögonkontakt hugger så hårt. Eller som, …hm..personen med  långt hår och smink, som frågar var jag kommer ifrån och sätter handen i skrevet (på mig, nota bene). Tack, men nej tack till det då da.

Priser är konstiga. Läsk dyrt, grillspett billigt. Jag åt något …segt som en kvinna menade var inifrån en kyckling. Sen ville jag köpa två tommuggar till rummet. Och insåg att jag fick betala fullpris för kaffe för muggarna.
Det är inte lätt att veta när man ska vara på sin vakt så här i början.

Det kan vara så att jag ska öva på att hålla i pengar. Inte köra ”Jag vill betala och göra rätt för mig”, utan snarare ”Ska du ha pengar av mig ska du ha ett gott skäl och anstränga dig”

Fast de små igelkottarna målade i neonfärger var inte kul att se ☹

B777-300 Betydligt mysigare plan, gott om plats och karta var vi är. Gillar sånt ju, hastighet, höjd, temperatur. Och att se spännande platsers namn när vi flyger över dem och tänka ”Dit vill jag ju också!” Reklam på TVn, 5 bilder i sekunden! Gränsar till subliminalt.
Övar på att försöka räkna ut när och var vi möter soluppgången, tror det blir kl.4 Istanbul-tid. Efter 5 timmars flygning. Givet klockan är 23 i Istanbul och flygresan tar 9 timmar. Klockan är 3 i Bangkok.

Till min glädje är min väska med! Och jag kommer ut i den fuktiga, underbara, tryckande värmen och den sötaktig doften av Thailand, liten lyckorush! Tackar duktigt nej till taxierbjudanden för 1100 THB och tar den utmärkta bussen direkt till Khao San för 150 där jag bokat på NapPark hotel. Duggregnar lite, mulet, känns skönt.

Rookie mistake igen: Tar Tuk-tuk, jag är ju lite hjälplös med all packning, orörlig, och det är trångt, ska kosta 20 THB till hotellet. Jag blir körd till fel hotel (rätt gata tack o lov) i en omväg runt stadsdelen och han vill ha 100, som jag i allafall får ner till 60. Lite kanske, men jag HAR ingen inkomst!

Hostel, verkar fint, lugnt, fräscht, jättetrevligt bemötande. Så där som jag skulle vilja ha det, våningssängar, 90cm sovalkover med ett låsbart skåp. Wi-Fi och strömuttag ☺

Karta, pass o pengar. Nu ska jag köpa kontantkort till mobilen.

Rookie mistake! Jodå, jag visste det. Allt om det, verkligen rett ut det där med var man köper på tax free. Man gör det på transitstället! Om man inte är säker på att en plomberad påse godkänns vid bytet. Men, nej då, jag knallar iväg från ARN Tax Free med en pava gin i näven.
Icke sa nicke ta med på flyget till BKK från Istanbul, men dröm om min förvåning när jag faktiskt hittar någon snäll (livsfarlig?) som tar med mig in på toaletterna och hyggligt plomberar min gin med IST Tax Free påse :-) Skrämmande, men just nu kul för mig. Och det är ju bara gin i flaskan, så.

Annars satt jag där på A320-200 i mitt exitsäte och försökte, på order av reptilhjärnan få ögonkontakt med Flygvärdinnan (med stor bokstav), ser mig runt och ser oss sitta där, en rad med 5 medelålders gråa herrar i vita skjortor. Sött! De skulle på nått bussinessmöte i Georgien. Prövar tomatjos, prövar även att skriva jos, svårt. Men vill hitta nått att dricka som är lite kul utan alkohol. Tomatjuice, "kul", nja.

Snett bakom sitter två svenskor med ett öronbedövande skratt, *aj*. Har det en funktion, ska man höras så andra uppmärksammar en? Som när man pratar högt på stockholmska när man är ute och reser i landet, så alla fattar att man är från stan.  Tänker på påfåglar. Måsar mer kanske? ..tanken på måsarna får mig att le lite för mig själv.

Jag gillar fortfarande start och landning, men jösses vad de får slita däremellan kabinpersonalen. Mat ut, dricka ut, mat in, kaffe ut, skräp in och i högt tempo i ett trångt utrymme, osedvanligt varmt var det också.

Gate 208 boarding ☺

Planerat länge, det vet ju alla, jag gillar att prata och vill ju få idéer om saker. Som att man hänger det tunga runt halsen eller lägger det i fickorna före check in! Eller att det finns microfiberhanddukar!
Jag trodde jag planerat i 10år, sen jag tog dykcert. Varenda elev vet väl att jag varit på väg till asien för att dyka! Men när jag packade lägenheten hittade jag ett 30 år gammalt papper där det står att mitt drömliv är med en ryggsäck på resande fot! Tänk vad jag visste, och glömt. På nåt sjukt vis får jag väl ändå vara tacksam för det som hänt på skolan som dödat all vilja att vara kvar, så jag äntligen kom iväg. *Ett försiktigt Tjo!*

Parkerar bilen, ställer in "torrbollen" och hinken med ättiksprit i bilen (återigen dessa bra tips jag fått) och drar över "kapellet". Som direkt blåser bort! Tack för det Biltema (dåligt tips, välj en presenning istället). Det är ett (j-a) dammskydd för inomhusbruk! Försöker med silvertejp få det att hänga kvar, det regnar ju in vid ena dörren. Nu ser bilen ut som en julgran pyntad av en blind treåring.

Taxi 020 till Arlanda. Förhör mig om reglerna och jobbet som chaffis, allt är ju möjligt numera när jag inte är lärare med fast anställning. Taxi på sommarnätterna, ja kanske det! På vägen till ARN frågar en vän i ett sms om jag vill ha skjuts. Hm, jo.. jag kunde ju frågat, men inte jag inte. Kan själv. 275 kr kostade det.

26 kg väger väskan, handbagaget på ryggen vill jag inte ens tänka på! Men det går bra till Bangkok (BKK) eftersom Turk Air tillåter 30 Det blir värre till Bali (DPS) då Jetair tar 20 efter specialbeställning. Var tusan ska jag göra av 6 kg!? Ha på mig BCD och våtdräkt eller? Kan ju se skumt ut.

Hur i hela friden kan det vara så sjukt dyrt inne i taxfree området? Eller jo, klart att konkurrensen är minimal, betalningsviljan hög, och stamgäster… nja. Men 109:- för en räkmacka är löjligt, tar en bulle för 10:- för det är nån bulldag eller nått. Bulldag! Intressant. Vem får igenom dessa dagar. "Kanelbullens dag". "Isterbandets dag"? Har Svenska Akademien en liten grupp för vad de 365 dagarna skall tillägnas? I så fall bör 'sylta' få 31 April.

Men jag gillar flygplatser, och alla andra knutpunkter för resande. Det är en plats av förväntan, flytt och frihetsgrader. Här finns världens alla platser med namn på tavlor. Det finns förbindelser till fascinerande platser! Avgångstavlan är som ett smörgåsbord av godsaker där jag stannar och drömmer en stund för att sen glädjas åt att jag faktiskt är på väg och vill njuta av det jag gör mer än drömma om det jag inte gör just nu. Bangkok i morrn. Here and now.

Jag bad om "gång", kanske till och med nödutgång om jag har tur! Att sitta innerst ger mig kvävningskänsla. Tänk OM jag måste på toa när de andra sover, bara tanken gör ju att det redan är kört. Möjligen kan det finnas ett lugn närmast fönstret, och knäna lever farligt vid gången när vagnarna far fram och tillbaka som skottspolar. Men, jag sitter vid gången när jag flyger, tack. Och inte längst fram/bak… och tvingas sova med toakön vaggandes mot mig, och alldeles för mycket information på molekylärinivå om vad de haft för sig.

Kanske ska lägga min tunga Aqualungeregulator i datorväskan!

Förresten tror jag att jag sträckte en muskel i ryggen när jag nös (av h-e) i morse.

Avslutar kaffe o bulle och strosar bort mot Gate 18 för att se vad de har för sig.

---